Och de dog.

Sprang runt på bkpn
blev jagad av någon / något
Paus! Freeze!
Alla stilla förutom jag.
Den jagande borta
8b kommer ut från 8d's klassrum
Alla freeze - utom Adam, Christoffer & 3 andra
De såg arga ut.
Jag sprang, de var efter mig.
Ut genom dörren vid No salarna.
Och de var borta.
Runt no sal 1 och till in/utgången vid no sal 2
Där Väntade de vid den dörren.
Adam hoppade på mig och mulade, tryckte ner mig i snön,
de andra kastade mer snö på mig - sen försvann de, och jag o adam brottades i snön.
han knockade mig, det droppade blod, jag blev sur, han blev sur för jag blev sur.
så slog jag till honom för jag blev sur för att han försökte strypa mig.
Snön blev röd.
Adam dog.
Alla andra dog efter att ha kommit springades till platsen.
De låg där,
Då plötsligt hörde jag en röst i mitt huvud säga "skrik, SKRIK!"
Jag skrek "FITT...aa..!"
Jag vände mig om och gick in där John stog och log mot två utländska tjejer som stog och slogs med träpålar.
Jag ställde mig och tittade på tills den ena tjejen fick huvudet avslaget ?!
John skrattade och gick sedan där ifrån.
Jag blev bara rädd och sprang tills allt blev svart.

Jag vaknade vid klockan 8.30 och mådde så enormt illa.
Det var äckligt!
Alltihopa.
Jag låg kvar en stund, med gick sen upp och fixade mig inför skolan...

Upptäckt

Helena Bergström (sångerskan i Livet är en Schlager/ aldrig ska jag sluta älska dig - filmen) hade samlat ihop en gäng äventyrare som skulle ut och utforska en fors.
Jag var en utav de 20 personerna hon hade samlat in och precis innan jag och min man skulle ge oss av från vår lägenhet på svedalabadet kom vår granne ut och sa "det kommer bli krig om ni sticker!"
Men vi ignorerade det och stack till gruppen som stod och väntade på oss.

Vi gick runt den gamla bron i lessebo, längs ån/bäcken och mot ett berg.
Berget rasade då en större man gick på den och vi föll i den arga strömmen och kämpade för att få luft.

När vi kom till slutet av forsen där vi kunde stå upp utan att bli med tvingade i strömmen sa Helena "Det här är ditt fel! Om inte du varit så stor och tjock skulle den aldrig rasat! Vet du ens var vi är nu eller!?"
Paul (som precis blivit utpekad som tjock) tittade ner på sig själv och man såg hur han blev mindre och mindre hela tiden. (inte fysiskt)
Han tittade ner i vattnet och såg ytterst ledsen ut.
"Du är så jävla dum! Du dödade nyss 10personer! Är du inte klok?!" Skrek Helena.

Paul tittade då rakt in i mina ögon. Jag såg hur rödsprängda hans ögon var, och sen började tårarna rinna på honom.
"Paul, vad har du gjort?" sa hon.

Och Paul gav upp.
Föll ner i vattnet och man såg när strömmen ryckte tag i honom och han stretade inte emot, utan flöt på ytan och sedan sjönk han och försvann.

Tystnad.
Oändlig tystnad.

Då ringde en telefon och en mörkare liten pojke tog upp sin mobil och svarade.
"Och du! Din lilla negerfitta! ... " började Helena igen.
"OCH DU! DU KAN BARA HÅLLA KÄFTEN! ALLT DETTA ÄR DITT FEL FRÅN ALLRA FÖRSTA BÖRJAN! JÄVLA ÄCKELKÄRRING. SÅ JÄVLA PATETISK!" Jag hade kokat över. Jag klarade inte av henne längre. Så jag bara skrek. Och hon glodde på mig.
"Älskar du blatten eller?" Sa hon och håvade sig fram till pojken. "Betyder han så mycket för dig att jag ska döda honom?" Hon tog tag i pojkens mobil och kastade den i strömmen. "Ska jag testa?" sa hon kallt och tog tag om hans hals och lyfte upp honom.
Då kastade jag mig över henne i en skum manöver. Tog tag om hennes hals och tryckte tills hon släppte pojken.

Han hostade till, och jag släppte Helenas hals.
Hon såg på mig som ett monster.
Vad skulle jag göra?

Jag band henne med ett rep runt hennes armar, efter att jag bundit fasst alla andra runt deras midjor för att inte någon skulle slitas med i strömmen.
Hon fick gå sist och jag först.
När vi kom fram anmälde vi hennes misstag och polisen kom och hämtade henne.
Sedan begav alla sig hem och jag med min man gjorde det samma.

Det var sant.
Det hade blivit krig under den dagen vi varit borta.
Matkrig.
Alla gick runt med en äcklig stank och gömde maten de höll i sina händer.
"Varsågoda, ni har en dag att kriga klart - en dag att städa." Sa min man till samlingen med bybor.
Och så fortsatte kriget och jag och min man gick hem till vår ombyggda lägenhet.

TC & död

- När går nästa buss? frågade min lillebror. (?)
- Vänta, ska kolla. sa en annan pojkes röst.
Jag gick in i min lillebrors rum, vars namn var Gustav.
Han hade brunt ganska normallångt hår för en pojke, i hans ålder vill säga.
Gyllenbruna ögon som riktigt blänkte mot mig när jag frågade om vart de skulle.
- TC såklart! sa han. Ska inte du med?
- Jo, såklart! svarade jag efter att jag tänkt efter en kort stund.
Jag gick ut ifrån hans rum och bytte kläder.

När jag sedan kom ner i hallen var de redan påklädda.
Mamma med.
- Bussen gick för en kvart sen. Mamma kör oss! sa Gustav glatt.
- Men jag har glömt något. Jag vet inte vad. sa jag eftertänksamt. Men något är det.
Gustav bara suckade och gick ut med mamma och hans kompis efter sig.
Jag brydde mig inte utan bara gick efter dem och stängde dörren efter mig.

När vi var påväg in till Växjö märkte jag en väldigt lustig sak, den saken jag hade glömt...
JAG HADE INGEN BH PÅ MIG?! . . . ?

Så jag och mamma lämnade Gustav och kompisen på TC och sen körde vi i 5 minuter och så plötsligt var vi nere på stan i Trelleborg och letade efter kläder.
Vi hittade fina balklänningar och massor av byxor och linnen och vi gjorde av med riktigt mycket pengar . . .
Sen åkte vi tillbaka på 1 minut och så stod jag i en kilometerlång kö för att få komma in.
Usch.
Jag smög mig fram till min bror och kön blev lite kortare iallafall.

- Näämen HEEEEJ! skrek en röst lite längre fram.
Och plötsligt stod en blond kille i ungefär samma längd o så i min famn och viskade åt mig att gå in bakvägen, jag kände igen rösten, men jag kunde inte riktigt få fram om vem det var.
Han var tydligen en utav vakterna där också eftersom han hade en gul reflex uniform på sig.
Jag gick runt och sedan stod samma vakt där igen och vinkade dit mig.
Precis när jag skulle gå förbi honom och in på discot tog han tag runt min midja och gick in med mig.

Vem var detta? Jag störde mig.

Vi gick i en 20meters lång korridor och in på discot.
Vi dansade tillsammans och så, och när det var dags att gå hem ville han att jag skulle med honom hem.
- Nej, jag måste hem. sa jag.
- Middag då? Vi kan gå o äta? frågade han istället.
Det gick jag med på. Jag log och gick med honom ut ur stället.
Han bjöd på middag och vi hade riktigt trevligt. VEM ÄR DETTA?!
Jag visste vem han var egentligen men det var som att jag hade glömt bort det.
När vi skulle hem fixade han en taxi som skjutsade hem mig.

Rak sträcka och chauffören gasade på.
- Ta det lugnt! Jag har inte bråttom. sa jag till honom.
- Ta det lunt själv jag vet vad jag gör.
Jag såg en väldigt snäv sväng där framme, komma närmre och närmre.
- MEN BROMSA?! skrek jag.
- Du ska dö med mig, ingen annan. sa han.
Ännu en röst jag kände igen.
- Nej?! Snälla inte nu!
- Jag har alltid älskat dig. Du ska ingenstanns. Du ska dö med mig vid din sida.

Svängen var 10meter bort, sen kom ett räcke och en skog, nu ska jag dö.
Allt gick så snabbt, PANGBOM!
Och allt blev svart.

- ANGEELICA, är du vaken?
- Har hon vaknat?
Ja det hade jag.

udda IDROTT!

- SAMLING!
Patrik, idrottsläraren på v.Ingelstad skrek för full hals och en grupp samlades snabbt runt honom.
- Idag ska vi ha en lite anorlunda sorts av hinderbana. sa han och tittade runt i gruppen.
Han pratade om hur man gjorde i vilken ording och så. Sen visade han.
Han började vid några plintar, hoppade över dem, och sprang till häcklöpningen, han mer eller midre flög över allihopa. Sen kom den två längder med små, tunna madrasser. Där skulle man göra olika konster så som slå volt, kullerbytta, hjula, flickflack o.s.v.
Sen fick vi börja.

Jag sprang i en liten grupp med Nellie (fr.småland) och Rebecka, ida, sara & Cecilia (fr.skåne).
Vi gjorde precis som han sagt.

Efter ett tredje varv, försvann olika personer, fram tills det bara var jag kvar.
Men jag fortsatte springa.
Jag fortsatte för att jag inte kände mig trött. Det var en enormt härlig känsla.
**Jag har två hål i mitt hjärta som jag föddes med, villket betyder att mitt hjärta inte klarar av så mycket press. Alltså - jag kan inte idrotta utan att hyperventilera och bli röd och i värsta fall kollapsa.**
Därför kände jag mig så enormt fri. Jag blev aldrig trött. Jag brydde mig inte om alla de som försvann, utan jag bara sprang.

På det sjunde varvet efter att jag hoppat över häckarna började madrasserna röra på sig, och när jag sprang över den andra såg jag några huvuden sticka upp under madrasserna, alla tre i slutet.

- SPRING! SPRING FORTARE! FOOORTAAREE! Skrek Tina (surtants id-lärare småland) bakom mig.
Hon stog och flinade mot mig, och jag tittade ner på Kevin M(skåne) som låg under den sista madrassen o gömde sig. Ja, gömde sig för Tina.
- Förlåt. Sa Kevin och såg ledset på mig.
- SPRING! skrek Tina precis bakom mig.
Så jag sprang, sprang och sprang.

Dea kom sen in ifrån id-lärarnas omklädningsrum och skrek på tina där hon stog och flinade mot mig medan jag sprang.
Tina vände sig om och i samma ögonblick drog Gusten (?!)(skåne) och Kevin under mig under madrassen, sedan öppnade dem en lucka under madrassen och vi föll ner i ett underbart ljus.
Vi såg marken komma närmre och jag väntade på min död. Då drog Kevin tag i mig och när vi kraschade ner på marken landade jag på honom och Kevin på Gusten.

Jag reste mig upp för att sen kunna hjälpa Kevin att resa sig.
När han stog upp skrek han till och frågade Gusten om hur han mådde.
Han svarade inte utan tittade på oss med sina döda ögon...