Skuggan

Han var överallt jag tittade. Jag visste inte vem, men att han var där. Jag såg honom lite här & där. Jag kom närmre honom hela tiden, han var där, synligt, bara mer och mer. Tillslut gick vi hand i hand mot skolan, vem? Det vet jag inte. En svart skugga bara.
Vi gick vid cyklarna då han plötsligt drog mig våldsamt mot barackerna och ner i en källare. Han kastade ner mig för trappan och slängde kraftigt igen dörren efter sig.
Var han här nere eller bara lämnat mig?
Jag sökte mig till en vägg, men det fanns ingen. Bara en evighet.
Då kom han fram till mig, tog upp mig och la mig över sin axel, satte ner mig på en stol för att sedan binda mina händer och fötter runt stolen.
Han slog till mig, skrek på mig, slog mig igen och spottade på marken bredvid mig. Välte stolen jag satt på och sparkade mig i magen. Och igen, och igen. Han tog upp mig igen och hukade sig framför mig. Slog mig på magen tre eller fyra gånger om, då jag slutade andas för ett tag. Han bara skrek på mig. Jag kippade efter andan medan han mumlade någonting och slog till stolen så den vältes igen. Han slungade då sin hand som en hammare i luften för att sedan möta min mage med den.
Tystnad. Han bara försvann. Jag låg orörlig på marken. Arg, frustrerad, chockad.
Från ingenstanns kom han igen och tog bort repen och lyfte upp mig i sin famn och upp för källartrappan. Han bara släppte mig. Och de flesta smällarna fick jag i magen sen låg jag orörlig i tystnaden igen.
PANG! Ett skott genom mig mage. Jag skrek, rullade ihop och tryckte på min mage.

Jag vaknade av att jag själv skrek, med extrema smärtor i magen. Klockan var ungefär 4 och jag hade så ont att jag bara ville skrika. Skära bort magen. Vad som helst.
Jag gick upp till slut och drack och gick på toa. Hjälpte liten stund bara. Men jag kunde inte somna om förrän någon/några timmar efter.. Och direkt efter att jag väl somnat så blev jag väckt av mamma, med samma smärta i magen som innan. FAN vad jag blev sur. "Jasså? Är detta ett nytt sätt att slippa skolan eller?" frågade hon mig. DÅ blev jag ännu argare och sa något i form som "ÄR DU SERIÖS?! JAG HAR SJUKT JÄVLA ONT I MAGEN, UNGEFÄR som att någon nyss skjutit mig i magen eller kört en påle genom mig mage..." .

Den dagen var jag inte heller i skolan så klart. Då jag också missade konsär övningen ... IGEN ... -.-''

Pappa.

Gräset i nacken, stjärnorna ovanför mig och en måne lysande på mig mellan kvistarna och grenarna mellan den gamla björken.
Jag låg ner mitt på gräsmattan i vårt gamla hus i skåne. Tittade upp mot stjärnorna och grät. Satte mig upp och tittade bakåt, såg det vita huset, det röda taket. Såg altandörren stå på glänt.
Jag ställde mig upp och gick mot dörren, när jag kom in hade jag baren på min vänstra sida och den blå soffan på min högra. Gick runt och ut i hallen, allt såg ut precis som vanligt. Ut i köket där Toppas låg och sov på en av stolarna som vanligt.
Jag gick upp för trappan där pappa satt och åt sina nötter som han brukade göra. Mamma satt och broderade och Caroline satt två meter från TV:n med Madelaine bredvid sig som somnat på golvet.
Jag gick och satte mig bredvid pappa som la sin hand på mitt huvud, ruskade om det och skrattade.
Jag var så lycklig. Jag satte mig lutandes mot hans arm och grät, tog tag om hans arm och han tog ett grepp om mig, gungade mig som när jag var liten. Och tårarna bara föll. Gjorde hans tröjärm helt blöt.
Han tog då upp mig i hans knä och jag kurade ihop mig, grät.
Allt försvann. Jag vaknade gråtandes och kunde inte somna om.
Fortsatte gråta någon timme, tills jag grät mig till sömns.

Pappa. Jag älskar dig - kommer alltid att göra.
Saknaden är enorm.
Jag förstår fortfarande inte varför.
But - We don't say goodbye - immortality.
Your'e here. Jag vet att du finns här hos mig - hela tiden.
-jagälskardig-