Pappa.

Gräset i nacken, stjärnorna ovanför mig och en måne lysande på mig mellan kvistarna och grenarna mellan den gamla björken.
Jag låg ner mitt på gräsmattan i vårt gamla hus i skåne. Tittade upp mot stjärnorna och grät. Satte mig upp och tittade bakåt, såg det vita huset, det röda taket. Såg altandörren stå på glänt.
Jag ställde mig upp och gick mot dörren, när jag kom in hade jag baren på min vänstra sida och den blå soffan på min högra. Gick runt och ut i hallen, allt såg ut precis som vanligt. Ut i köket där Toppas låg och sov på en av stolarna som vanligt.
Jag gick upp för trappan där pappa satt och åt sina nötter som han brukade göra. Mamma satt och broderade och Caroline satt två meter från TV:n med Madelaine bredvid sig som somnat på golvet.
Jag gick och satte mig bredvid pappa som la sin hand på mitt huvud, ruskade om det och skrattade.
Jag var så lycklig. Jag satte mig lutandes mot hans arm och grät, tog tag om hans arm och han tog ett grepp om mig, gungade mig som när jag var liten. Och tårarna bara föll. Gjorde hans tröjärm helt blöt.
Han tog då upp mig i hans knä och jag kurade ihop mig, grät.
Allt försvann. Jag vaknade gråtandes och kunde inte somna om.
Fortsatte gråta någon timme, tills jag grät mig till sömns.

Pappa. Jag älskar dig - kommer alltid att göra.
Saknaden är enorm.
Jag förstår fortfarande inte varför.
But - We don't say goodbye - immortality.
Your'e here. Jag vet att du finns här hos mig - hela tiden.
-jagälskardig-