"Jag brydde mig inte"

Skumt...

Jag var i skåne, i S.Åkarp, där jag bodde innan.
Jag var ute och gick med Cecilia (Barndomskompis) och hennes syster Elida.
Dem red och jag gick bredvid.
Skrattade och hade skojj, och snart skulle vi byta så jag fick rida och Elida skulle gå.
Med mig gick plötsligt Pontus, Nellie, Dea, Henrik och Kevin.
Då hände det någonting, vid den lilla bron.
En bil kommer hur snabbt som helst, Kör på Pontus och en av hästarna sparkar Pontus så han börjar blöda och han ligger på gatan, helt medvetslös.
Det fortsätter blöda och jag märkte att det var ifrån hans huvud som det blödde.
En stor röd blodpöl växer under honom.

Tydligen bodde jag fortfarande där, i vårt vita gamla hus.

Jag tog närmaste hästen och red tillbaka till dit jag bodde för att be om hjälp med Nellie tätt i häl springades.
När jag kom fram så skulle jag binda fasst hästen i en stor blomkruka.
Och då glömde jag nästan bort Pontus (?!) Och började sadla av hästen och så.

Då kom min mamma ut och frågade vad vi höll på med.
Jag svarade bara vanligt "Ja, Pontus ligger ju och blöder på gatan vid bron. Och vi skulle hämta hjälp."
"jaha? Vad har hät då?"
"Nae, jag vet riktigt inte... Det hände någonting"
Och jag bara fortsatte med att trassla upp med allt som hände runtom hästen.
JAG BRYDDE MIG INTE?! :o
Men när jag väl fått fasst hästen, så fick jag panik. Jag sprang in och ringde om ambulans, och jag grät men hade glömt om varför jag grät.

Jag vaknade sen på morgonen och med tårar i ögonen.
Jag hade legat som en .. ja jag vet inte vad. Men min hand sov och jag hade ingen känsel i den alls.

Jag torkade bort mina tårar och kände om hur illa jag mådde.
"...jag orkar inte gå ända bort till toaletten..." ungefär så tänkte jag.
men så flög jag upp, och jag hann inte kväva det...

Ni kan ju själva tänka er om hur det gick för mitt golv...

Fortsätt dröm era drömmar, för jag drömmer mina.

Vardagsnatt

Jag ser en person,
jag ser hur dyra kläder han har.
Tänker om hur bra liv han måste ha.

Att en person kan ha en verklighet,
en på utsidan, och även en på insidan.


På utsidan ser man dyra kläder,
kaxigt språk och hur cigaretten åker upp.
"FAN VAD SNYGG!?" "SÅÅ JÄVLA HÄFTIG!"

Kolla en gång till, titta i hans huvud.
Där finns en verklighet ingen ser.

Varje dag han kommer hem känner han hur det luktar fimpar och alkohol.
Han hör hur båda sina föräldrar skriker på varandra.
Hör porslin som kastas, slår i golvet och sedan spricker.
Till tusentals bitar.

Varje dag tänker denne pojke "varför?".

Varje dag spricker hans inre i fler och fler bitar.
Det är varje dag som han tänker "jag sticker långt härifrån."

När han sedan går upp på sitt rum, hör han snabba och klumpiga fotsteg i trappan.
Han slänger sig på sin säng och drar täcket över sig, och upp för ögonen.
Hans enda önskan är "snälla, försvinn."

Dörren åker upp.
Bestämda fotsteg mot sängen där han ligger, oskyldig.

Fotstegen stannar upp.
Tystnad.
Täcket rycks iväg, slag efter slag som dundrar mot hans kropp.
Han känner om hur han skakar, bara mer och mer.
Detta är dock hans vardag. Men det ska inte behöva vara så.

Pappan skriker "SÅ JÄVLA DÅLIG ÄR DU!".
Blandat med andra liknande ord, meningar och svordomar.

Pojken har redan stängt sina öron.
Men sen kommer yxan mot skalet.
"Du är ful, sämst, den är så liten, du är en äcklig liten horpojke."

Där gick det över.

Pojken dundrar upp, sparkar pappan rakt på knät.
Han viker sig. Skriker.
Pojken fortsätter sparka. Han tar ut all sin ilska.
Han är inte ful. Han är inte äcklig. Och absolut ingen liten horpojke.

Pappan ligger ner, andas han?
Men pojken fortsätter att sparka.

Då kommer mamman upp, hon har pappans hagelgevär laddad och klar.

Ett skott. Pojken ramlar livlöst ner bredvid pappan.
Mamman går fram känner på pappans puls.
Pappan är död.

Ännu ett skott.

Mamman faller med tårar i ögonen ner på golvet.
Död.


Jag vaknar upp i min säng med tårar i mina ögon.
Fryser.
Det gör jag alltid.
Godmorgon fredags morgon.