Nästan

Inatt var jag RIKTIGT nära på att klara det.
Som de flesta som träffar mig dagligt har kanske märkt att det står "Drömma" i min hand.
Jag försöker styra mina drömmar, för att slippa mina äckliga drömmar, inte så lätt precis.

Jag vaknade upp som bebis i en barnvagn, jag såg mamma framför mig, så som hon såg ut innan.
Hon plockade upp mig och la mig ner i gräset, sen gick hon.
Jag trodde att hon skulle komma tillbaka men det gjorde hon inte.
Jag skrek och skrek men det enda som hände var att solen gick ner och det blev mörkt. Då var jag så nära, jag tog upp min hand och tittade på ordet som stog där, "sova" (?)
Jag förstog, det var min dröm.
Jag kunde göra vad jag ville, men precis då kom pappa.
Han tog upp min, och höll om mig, tröstade mig.
Sen bar han hem mig och la mig ner i min säng. Han tittade på mig med en konstig blick, en ledsen men ändå glad sådan.
Sen tog han ut ett litet paket ur sin jackficka, en vit, röd och guldig.
Han gav den till mig och jag öppnade, och precis när jag öppnade locket försvann allting. Allt var svart.
Jag såg pappa tittandes ner på mig, och bredvid honom stog mamma och log elakt.
Jag fick panik.

Jag vaknade med tårar i ögonen. Jag fortsatte gråta och kunde inte sluta.
Tårarna bara rann och rann.
Jag gick upp och tittade på mig själv i speglen, tvättade av mig och gick ner för att ta någonting att dricka.
Sen gick jag upp och somnade igen.

Men när jag väl somnat drömde jag en liknande dröm. Och på morgonen därpå vaknade jag gråtandes igen.

Byta Band

Jag satt på en bänk på en vanlig scen för olika musikband. Bredvid mig på en decimeter högre bänk satt hela bandet My Chemical Romance.
De såg helt slut ut och typ... nerdrogade eller något.
Gerard Way (sångaren, för er som inte vet) pratade med mig och frågade när det skulle börja. (på engelska)
"Jag vet inte, när som. Varför pratar du med mig ens?" svarade jag (på engelska) som om vi var värsta ovänner.
Och såklart tittade han bort och sket i att svara.
"Gerard Gay, passar dig bättre." Sa jag tyst till honom precis så att han hörde men han bara suckade och tog en klunk ur en brun glasflaska som han sedan slickade på och kastade ut i publiken. (?)

Efter någon minut gick programledaren rakt över hela scenen och fram till mig.
"Du som inte gör någon nytta, var programledare med mig, jag hinner inte byta kläder mellan låtarna annars. Plus att du får bra betalt." Sa han till mig och blinkade mot mig.
Och jag tvivlade inte. Visst kunde jag det! Jag ställde mig upp för att gå till omklädningsrummen för att byta om, och just då kände jag en hand på min axel, som höll mig fasst.

Jag vände mig om och tittade om vad "Gerard Gay" ville mig, men där stog nu Pontus Hjelm(Gitarrist och sångare) stirrande rakt in i mina ögon, och jag ville bara skrika!
Hela Dead By April bandet stog där och stirrade på mig.
"Du behöver inte byta om, du ser underbar ut redan, ut på scen och presentera nästa band nu." sa han och pussade mig på pannan.

Jag var helt chockad. Helt...

Jag gick ut på scen och presenterade Tokio Hotel, och snart därefter började deras föreställning.
Och minuten efter blev de utbuade och avslängda från scenen. (?)
Och så såg de mig och snacket började...
"Hallo? Angelica?" skrek basisten Georg
"Eh, ja?"
"Du Arsch hast er verbrockt!"
"ICH?! Du bist Vielleicht ein warmduscher!"
"Warum?" sa han sedan ledsamt och Gustav (trummare) tog vid.
"Das ist ja echt galaktisch!" sa Gustav.
"Was?" sa jag.
"Nein. Das kickt voll rein!" sa Tom därefter. (?)
"Du hast ihm ziemlich in die Eier getreten!" skrek Gustav till mig.
--Nu hängde jag knappt med om vad dom sa, men detta är ungefär--
"Entschuldigen Sie!" Sa han riiktigt argt.
"Der sack kan einpacken!" skrek jag till honom.
Han tittade då ner skamset.
"He mann! Verpiss dich." sa jag till slut och Gustav och Georg gick, men inte Tom eller Bill.
De kramade mig, ursäktade och gick.
*Stackarna*

(Svenska)
"Hallå, Angelica?" sa Georg (bassist)
"Eh, ja?"
"Nu har du sabbat det!"
"JAG?! Bara för att du är en mes!"
"Varför det?" sa han ledsamt och Gustav (trummare) tog vid.
"Det där var ju smart!" sa han.
"Vaddå?" sa jag.
"Nej, det är ju helhäftigt!" Sa Tom därefter. (?)
"Nu har du verkligen sårat honom." skrek Gustav till mig."
**Detta var då ungefär vad vi sa**
"Säg förlåt!" sa han riiktigt argt!
"Det kan den djävlen glömma!" skrek jag tillbaka.
Då tittade han skamset ner.
"Men hey! Stick nu!" sa jag till slut och Gustav och Georg gick, men inte Tom eller Bill.
De kramade mig, ursäktade och gick.
*Stackarna*
Jag fattar bara inte om varför de blev så sura på mig..?

Därefter gick jag och han andra programledaren fram och presenterade något dansband, som jag aldrig hört talas om, för att sedan gå och sätta mig på bänken igen.

Denna gången hade jag hela Takida bandet bredvid mig. Vi pratade och skrattade och hade hur roligt som helst.

"Nästa på scen, TAKIDA!" skrek programledaren, och bandet rusade ut på scen.
"Eh, skulle du vilja uppträda med någonting? Björn, Gustavsson dårå, han kunde inte komma." Frågade han mig sen.
Som vanligt så tvivlade jag inte en sekund utan kollade igenom lite låtar och liknande.
Sen blev det min tur.

"Nästa ut på scen är en nykomling, som aldrig har stått på scen någonsin, och aldrig uppträtt för någon större publik precis. Miiina DAAAAMER och HERRAR!!! Nästa ut på sceeeen... ANGELICA BEECKER!!" skrek programledaren och vinkade upp mig.

Jag darrade till lite av nervositet, men den skakade jag snabbt av mig medan jag gick upp.
Jag hade en riktigt vacker klänning på mig. Den var kort, vit och glittrade i något konstigt mönster. Den var RIKTIGT snygg!

Jag satte mig vid pianot och spelade en av mina låtar.
En riktigt vacker melodi utspelades och jag började sjunga.
Publiken blev som förlamade och allt var helt fantastiskt. Jag kände en väldigt konstig känsla som fick mig slappna av i hela kroppen, och när jag var klar och hade ställt mig upp för att tacka publiken, fick jag en enorm applåd och folk tjoade och klappade, visslade och skrek.

Snacka om dröm.
Snacka om en dröm som jag vill uppleva.
Snacka om att detta var en dröm värd att minnas.

"Jag kunde inte vakna"

Har funderat länge på om jag ska lägga ut detta eller inte... Men jag har bestämmt mig för att det är en dröm att komma ihåg, så jag bryr mig onte om ni tycker att jag är en psykiskt sjuk människa eller inte.
Tro vad ni vill, det är en dröm - inget mer. (?)

Jag vaknade i en stor vit sal, det liknade den nybyggda(ste) byggnaderna utav de två idrottssalarna (byggnaderna) i V.Ingelstad, min förra skola.
Allt var vitt och de hade byggt en liten disk som jag stog bakom och tog emot massor av olika former och färger på olika paket, från helt främmande människor.
"Grattis Angelica!" sa någon, "Du börjar ju bli vuxen!"
Jag log och tog emot, förstog ingenting, men spelade med.
Jag gick sedan in i ett rum bakom disken med några yngre personer i som skrattade och log mot mig. Vi alla busade med några gigantiska kuddar slogs med dom, skrattade och skämtade.
När alla sen hade tröttnat och somnat gick jag genom ett av omklädningsrummen men blev stoppad av en vinrödhårig tjej som bara stirrade på mig. Redan då bad jag om att få vakna men jag kunde inte. Jag vaknade inte.
Då började ett gömt leende visa sig i tjejens ansikte och frågade mig om var jag bodde. Jag svarade inte utan frågade henne om varför jag inte kunde vakna.
"Fråga inte mig om det. Du får fråga Fredrik Lisselgård, han vet. Och jag tror att det är hans fel med för den delen"
Jag nickade och gick om henne för att sedan gå mot utgången.
Utanför idrottssalen var en stor äng med riktigt färgglada blommor och lent gräs.
Jag fick skjuts av någon hem, men när vi var framme befann jag mig i ett stort färgglatt hem. Jag tyckte det liknade Hannah Montanas garderob, på färgerna då, men själva byggnaden och möbleringen i sig var något helt annat.
Ett högt vitt tak, någon färgglad tapet och sedan någon kastanjebrun färg på golvet. Allt var ljust och positivt, jag kände mig så hoppfull och glad när jag öppnade dörren och steg in.
Jag tittade mig omkring först och se om det bara var jag där eller om det fanns något tecken på att fler bodde där. Men nej, det var nog bara jag, trots att huset var perfekt storlek till en familj på 10 personer.
När jag kom tillbaka till det första rummet jag varit i var det inte tomt på folk längre.
Tjejen som stirrat på mig tidigare på mitt "kalas" satt på en hög stol och små åt på någonting.
Jag gick fram till henne och tilltalade henne som "Du där".
Hon tittade upp och log mot mig.
"Vad menade du innan? Varför kan jag inte vakna? Jag brukar kunne bestämma om när jag ska vakna när jag drömmer. Varför kan jag inte det nu?"
Hon hoppade ner från stolen och satte sig i en fåtölj.
Jag följde efter henne fasst jag satte mig i soffan mittemot istället.
"Du förstår, i ditt verkliga liv, när du sov... Fredrik kom in och gav dig en tablett, den gör att man inte kan vakna upp ur sin dröm. Men han riskerade ditt liv nu också. Om du har tur vaknar du, otur så åker du in på sjukhus och ligger i liknande koma i resten av ditt liv. Men de flesta brukar bli medvetslösa i en vecka eller så, men vaknar sen."
"Du e sjuk. Det går inte." svarade jag.
"Jo, de e det de gör. Det enda man behöver är en tablett och en person som har sin... Lilla vecka, om man säger så..."
"Kul, och hur vaknar jag?" frågade jag och jag kände om hur mycket jag ville vakna.
"Prata med Fredrik."
Nu var jag arg. Om jag sover, och drömmer, hur fan ska jag då kunna prata med honom genom denna sömnen?
"Jasså? HUR DÅ?!"
Tjejen tittade på mig förskräckt men ändrade sig sedan. "Det är ju din dröm. Titta upp i taket."
Jag förstog inte om vad hon menade men jag tittade upp i taket och vaknade upp på något beige ställe. Och framför mig satt Fredrik i en svart datorstol.
"VAD FAN HAR DU GJORT?!" skrek jag.
"inget..."
"VÄCK MIG NU. JAG PRATAR MER MED DIG NÄR OCH OM JAG VAKNAR."
"Mmh... okej."
Jag förstog att jag hade glört honom ledsen, men han behövde det!
"Hur kunde du göra såhär?" Jag lät nu lite mer nedlåtande och depprimerad.
"Jag har forskat på det ett tag, och jag behövde bara någon tjej som haft mens nyligen..."
Ordet "Trevligt" gick runt i mitt huvud och jag kunde inte få stopp på det.
"Och eftersom jag älskar Marie så kan jag ju inte göra det på henne utan tog hennes syster istället. Smart va?"
"Nej" svarade jag surt. "Tror du att hon kommer tycka om när hon får veta att du ligger bakom det om att hennes syster ligger i koma, tror du att hon kommer uppskatta att du dödat mig?"
Nu var jag ännu argare än innan, jag ville bara strypa honom.
"Hmm..."
Såklart har han ju inte tänkt så långt som vanligt.
"Naaaee...." svarade han tillslut.
"Väck mig. Hejdå." Sa jag bestämt och plötsligt satt jag i soffan igen.

Månader passerade och jag hade roligt varje dag. Sol och bad och jag mådde riktigt bra hela tiden.
Under alla dessa dagarna träffade jag många nya kompisar och jag var förälskad i någon lång och riktigt snygg kille.
Jag hade en nya bästa kompisar som hette ida och någon till.
Jag hade inte en enda ovän och jag hade precis börjat "leva" i min dröm.
Då jag en gång satt på stranden med killen och den vinrödhåriga tjejen som varit med mig sen början av drömmen.
Jag satt i mitten och höll om killen, medan rödhåriga tjejen satt och pratade.
Det var skymning och det var jättefint. Vi hade en liten brasa och picnic korg med frukt och massa annan mat.
Då det plötsligt gick upp för mig att jag inte vaknat än.
Då fick jag panik. Jag slog bort killens armar som höll om mig för att kunna ställa mig upp och skrika för att jag skulle vakna.
Tjejen ställde sig sen framför mig och skrek med mig.
Jag tror hon förstog. Jag hade varit fasst i drömmen i ungefär ett år och jag kan säkert ha legat i koma i ett tag nu.
Jag måste vakna.
Nu ställde sig killen upp också och skrek.
Fler och fler personer kom till stranden för att väcka mig då allting plötsligt blev svart.

Jag vaknade väldigt sent idag av att mina småsyskon bråkade och skrek på varandra, det var kaos runt om kring mig, och jag var lättad att jag befann mig där jag somnade. Och inte i en sjukhusbädd, med slangar och pipande maskiner runt mig.

Jag var glad över att ha vaknat - Jag var glad för att mina småsyskon är som dom är. - Jag är glad för att jag haft en sjuk dröm, som förlängt mitt liv med ett år. - och jag är ledsen över att ha lämnat alla mina nya kompisar och min kärlek i en dröm.

Kommer jag nånsin tillbaka?

Skånedröm

Skulle hälsa på gamla klassen, i en ny skola och allt.
De hade fortfarande Karin som lärare, vilket gjorde mig väldigt välkommen dit.
Det enda som hade förändrats med självaklassen var att de hade slått ihop med 96:or. Och jag kunde lägga speciellt märke till Malin, Linnéa och Robin utav 96:orna då.
Jag blev välkommen och så, fick mestadels sitta och titta på när de arbetade fritt och så. Jag fick många blickar, både förvånade, glada och förhoppningsfulla. Efter en stund gick jag ut från klassrummet för att se mig omkring, då jag råkade stöta på några 9:or. Eftersom jag känt dem från tidigare, bad dem mig att följa med, vilket jag också gjorde. Det var bl.a. David N, Cecilia E och resten en massa killar som jag inte kunde uppfatta om vilka de var, även fasst jag kände igen dem.
Vi gick en stund och pratade och hade trevligt o så, ingenting ovanligt alltså, men när jag sedan skulle vända, för att låta dem fortsätta gå, och jag skulle gå tillbaka till klassrummet, så ryckte David tag i mig, tittade mig djupt in i ögonen. Han såg ut som en isskulptur, utan några ansiktsutryck alls... Han gjorde mig illa till mods, för att sedan säga någonting som fick mig att brista totalt. Jag rykte till mig min arm och började springa. Jag hörde minst fyra personer efter mig, och lite längre bort hörde jag Cecilia skrika någonting.
Jag såg en dörr och sprang ut i regnet som härjade, rundade ett hörn och krockade nästan med en kvinna med barnvagn. Jag kunde inte komma förbi alls. Jag såg David och hans kompisar springa lite längre bort, fast de sprang fortfarande mot dörren.
De saktade av allt eftersom de kom närmre dörren, tittade ut ur dörren och frågade kvinnan om hon sett någon blond tjej springa förbi.
Hon tittade på mig frågande och jag artikulerade ett nej, som hon uppfattade och skickade vidare nejet till killarna som sedan tittade på kvinnan ett tag för att sedan vända om och gå, då David plötsligt tar ett kliv ut i regnet medan jag rundade vagnen till dess framsida. Hon började köra upp vagnen till en annan dörr som ledde till någon korridor. Och medan hon körde backade jag långsamt för att inte bli upptäckt.
Killarna gav till sist upp då de såg att kvinnan stängt dörren efter sig.
Jag tackade kvinnan och gav mig sedan av mot klassrummet igen. Där jag stannade den sista stunden innan de skulle sluta.
Efter att alla elever hade gått, gick jag med Karin som pratade glatt med mig, och frågade alla möjliga frågor. Sedan blev Karin och jag till många fler. Jag gick med Robin Olsson på min högra sida och Julia Nilsson på min vänstra. Bakom mig gick Rebecca och resten av alla platser var upptagna av Joakim, Vincent, Ida, Alicia, Sara, Mickan och Karin då förstås.
Vi pratade och de undrade så mycket om mig nu.
Till sist kom vi till ett övergångsställe, där vi stannade upp och väntade på att en buss skulle komma och plocka med sig några av oss som gick här.
Då fick jag en idé om att fixa en liten utflykt för hela klassen och så och att min mamma självklart skulle betala för allt. Och då kom bussen jag skulle med och jag skulle säga hejdå till alla där, och som vanligt sträckta jag mig först till Julia och kramade henne, och sedan över på min andra sida för att...
"Vänta jag tänker inte dansa!" Sa Robin och alla runt om skrattade.
Men han kramade mig tillbaka, och sen skulle jag gå över till Rebecca, som tittade på mig med lessna ögon och sprang sen iväg.
Jag klarade inte det, så jag sprang efter och fick sedan tag på henne och jag sa hejdå.
När jag sedan kom tillbaka hade bussen åkt iväg, och alla tjejer förutom Karin var på andra sidan gatan.
"Förljer du med till stan?" frågade Rebecca sen. Och vad har jag annars att göra?
Jag följde med de till Malmö där vi testade klänningar, stora och snygga sådana med.
Det kom senare en Designer till vårat ställe där vi var och bad oss testa olika klänningar för att ge honom lite inspiration.
Och medan vi gick där och testade och visade upp, pratade vi seriöst alla tjejer.
Det blev många tårar och kramar. Och jag glömmer aldrig den svarta paljett glittrande klänningen. Den var så enormt fin.
Men minst av allt glömmer jag aldrig denna drömmen, som fick mig att känna mig så enormt behövd och speciell. Och ihågkommen. Tyckte nog att detta var min livs bästa dröm.

Uppvaknandet blev tårfylld och med en utav kuddarna i min famn i en stor kram.
Tro aldrig att jag han glömt någon utav er, hur liten nu ens er karaktär varit för mig.
Jag kommer fortfarande ihåg att jag egentligen skulle haft Danny som fadder, men som bytte med David senare. Och mitt fadderbarn var Hanna Asp, hon som stog i ett hörn och var hur döt som helst.

"De vackraste barnen är de tystaste."
Så sant.

Skånefolk - Jag älskar er. <3

Skåne

Tidig morgon hos Ida (Rasmusson)(skåning). Det regnade och vi gick ner till köket för att äta, då jag insåg att Ida hade flyttat, eller bytt hus med Sara (Hederström)(också skåning). Med de låga taket i deras kök, och ljusa väggar vaknade jag till.
De hade också flyttat huset, så nu bodde de där vi brukade hoppa på bussen på morgnarna till skolan, bland annat brukade Rebecca (Larsson), Kevin (Martens) och Sanna (Svensson) gå på bussen där. Och jag befann mig nu i huset precis bredvid. Och granne med Rebecca.

När vi hade ätit klart så frågade Idas pappa om han skulle skjutsa hem oss båda till mig. (Lite långt väl?)
Vi tittade på varandra och sa att vi skulle ta mopederna de hade, för vi skulle skjutsa Cecilia (Ekman)(Barndomsvän eller vad man ska kalla det) och hennes syster Elida.
När vi gick ut i regnet märkte jag att jag inte tagit på mig några skor, men orkade inte bry mig. Jag hade redan ett stort hål i strumpan så att hela min stortå syntes. Jag gick lite före Ida genom en enmeters lång tunnel gjord av tunnt trä.
Jag ramlade i gruset men blev inte blöt, så jag kröp fram de sista metrarna fram till garaget. Och då fick jag sedan skjuts de sista tre metrarna fram till garaget av Idas pappa.
Då tog Ida ut en vit moped som jag backade ut så den stog på rätt håll när vi väl hade tagit ut den andra.
Och när hon släpat ut en rosa liten cykel med vit sadel frågade hon mig om jag ska ta den vita mopeden eller den rosa cykeln.
Och när jag hade hoppat av för att hjälpa henne ut från garaget, såg jag att det inte längre stog en vit och fin moped där. En gammal rostig cykel hade tagit över mopedens plats, som nu var borta.
Ida hoppade sedan på den rostiga cykeln och jag tog den rosa.
Och vi började cykla och när vi skulle svänga så veks styret neråt (?)
När vi kom fram så märkte jag att vi befann oss på Vattlebyväg 21-5... (gamla huset)
Minnen flög genom mitt huvud och medan det så satte vi cyklarna på gaveln mot Olas.
Och medan jag väntade på ida så speglades några tjocka tanter i en bils fönster, och jag vände mig om och kollade igenom fönstret. Där Caroline, Charlotte och Madelaine hade sitt gamla rum.
Vi gick mot dörren och jag kände hur tårarna och minnena kom som en flodvåg över mig.
Jag ville inte längre se. Allt brast för mig.
Då vaknade jag.
Tårarna hade runnit riktigt mycket... Och allt jag grät för var bara ett hus, nej.
Allt var för min barndom. Min uppväxt.