Skåne

Tidig morgon hos Ida (Rasmusson)(skåning). Det regnade och vi gick ner till köket för att äta, då jag insåg att Ida hade flyttat, eller bytt hus med Sara (Hederström)(också skåning). Med de låga taket i deras kök, och ljusa väggar vaknade jag till.
De hade också flyttat huset, så nu bodde de där vi brukade hoppa på bussen på morgnarna till skolan, bland annat brukade Rebecca (Larsson), Kevin (Martens) och Sanna (Svensson) gå på bussen där. Och jag befann mig nu i huset precis bredvid. Och granne med Rebecca.

När vi hade ätit klart så frågade Idas pappa om han skulle skjutsa hem oss båda till mig. (Lite långt väl?)
Vi tittade på varandra och sa att vi skulle ta mopederna de hade, för vi skulle skjutsa Cecilia (Ekman)(Barndomsvän eller vad man ska kalla det) och hennes syster Elida.
När vi gick ut i regnet märkte jag att jag inte tagit på mig några skor, men orkade inte bry mig. Jag hade redan ett stort hål i strumpan så att hela min stortå syntes. Jag gick lite före Ida genom en enmeters lång tunnel gjord av tunnt trä.
Jag ramlade i gruset men blev inte blöt, så jag kröp fram de sista metrarna fram till garaget. Och då fick jag sedan skjuts de sista tre metrarna fram till garaget av Idas pappa.
Då tog Ida ut en vit moped som jag backade ut så den stog på rätt håll när vi väl hade tagit ut den andra.
Och när hon släpat ut en rosa liten cykel med vit sadel frågade hon mig om jag ska ta den vita mopeden eller den rosa cykeln.
Och när jag hade hoppat av för att hjälpa henne ut från garaget, såg jag att det inte längre stog en vit och fin moped där. En gammal rostig cykel hade tagit över mopedens plats, som nu var borta.
Ida hoppade sedan på den rostiga cykeln och jag tog den rosa.
Och vi började cykla och när vi skulle svänga så veks styret neråt (?)
När vi kom fram så märkte jag att vi befann oss på Vattlebyväg 21-5... (gamla huset)
Minnen flög genom mitt huvud och medan det så satte vi cyklarna på gaveln mot Olas.
Och medan jag väntade på ida så speglades några tjocka tanter i en bils fönster, och jag vände mig om och kollade igenom fönstret. Där Caroline, Charlotte och Madelaine hade sitt gamla rum.
Vi gick mot dörren och jag kände hur tårarna och minnena kom som en flodvåg över mig.
Jag ville inte längre se. Allt brast för mig.
Då vaknade jag.
Tårarna hade runnit riktigt mycket... Och allt jag grät för var bara ett hus, nej.
Allt var för min barndom. Min uppväxt.