Skånedröm

Skulle hälsa på gamla klassen, i en ny skola och allt.
De hade fortfarande Karin som lärare, vilket gjorde mig väldigt välkommen dit.
Det enda som hade förändrats med självaklassen var att de hade slått ihop med 96:or. Och jag kunde lägga speciellt märke till Malin, Linnéa och Robin utav 96:orna då.
Jag blev välkommen och så, fick mestadels sitta och titta på när de arbetade fritt och så. Jag fick många blickar, både förvånade, glada och förhoppningsfulla. Efter en stund gick jag ut från klassrummet för att se mig omkring, då jag råkade stöta på några 9:or. Eftersom jag känt dem från tidigare, bad dem mig att följa med, vilket jag också gjorde. Det var bl.a. David N, Cecilia E och resten en massa killar som jag inte kunde uppfatta om vilka de var, även fasst jag kände igen dem.
Vi gick en stund och pratade och hade trevligt o så, ingenting ovanligt alltså, men när jag sedan skulle vända, för att låta dem fortsätta gå, och jag skulle gå tillbaka till klassrummet, så ryckte David tag i mig, tittade mig djupt in i ögonen. Han såg ut som en isskulptur, utan några ansiktsutryck alls... Han gjorde mig illa till mods, för att sedan säga någonting som fick mig att brista totalt. Jag rykte till mig min arm och började springa. Jag hörde minst fyra personer efter mig, och lite längre bort hörde jag Cecilia skrika någonting.
Jag såg en dörr och sprang ut i regnet som härjade, rundade ett hörn och krockade nästan med en kvinna med barnvagn. Jag kunde inte komma förbi alls. Jag såg David och hans kompisar springa lite längre bort, fast de sprang fortfarande mot dörren.
De saktade av allt eftersom de kom närmre dörren, tittade ut ur dörren och frågade kvinnan om hon sett någon blond tjej springa förbi.
Hon tittade på mig frågande och jag artikulerade ett nej, som hon uppfattade och skickade vidare nejet till killarna som sedan tittade på kvinnan ett tag för att sedan vända om och gå, då David plötsligt tar ett kliv ut i regnet medan jag rundade vagnen till dess framsida. Hon började köra upp vagnen till en annan dörr som ledde till någon korridor. Och medan hon körde backade jag långsamt för att inte bli upptäckt.
Killarna gav till sist upp då de såg att kvinnan stängt dörren efter sig.
Jag tackade kvinnan och gav mig sedan av mot klassrummet igen. Där jag stannade den sista stunden innan de skulle sluta.
Efter att alla elever hade gått, gick jag med Karin som pratade glatt med mig, och frågade alla möjliga frågor. Sedan blev Karin och jag till många fler. Jag gick med Robin Olsson på min högra sida och Julia Nilsson på min vänstra. Bakom mig gick Rebecca och resten av alla platser var upptagna av Joakim, Vincent, Ida, Alicia, Sara, Mickan och Karin då förstås.
Vi pratade och de undrade så mycket om mig nu.
Till sist kom vi till ett övergångsställe, där vi stannade upp och väntade på att en buss skulle komma och plocka med sig några av oss som gick här.
Då fick jag en idé om att fixa en liten utflykt för hela klassen och så och att min mamma självklart skulle betala för allt. Och då kom bussen jag skulle med och jag skulle säga hejdå till alla där, och som vanligt sträckta jag mig först till Julia och kramade henne, och sedan över på min andra sida för att...
"Vänta jag tänker inte dansa!" Sa Robin och alla runt om skrattade.
Men han kramade mig tillbaka, och sen skulle jag gå över till Rebecca, som tittade på mig med lessna ögon och sprang sen iväg.
Jag klarade inte det, så jag sprang efter och fick sedan tag på henne och jag sa hejdå.
När jag sedan kom tillbaka hade bussen åkt iväg, och alla tjejer förutom Karin var på andra sidan gatan.
"Förljer du med till stan?" frågade Rebecca sen. Och vad har jag annars att göra?
Jag följde med de till Malmö där vi testade klänningar, stora och snygga sådana med.
Det kom senare en Designer till vårat ställe där vi var och bad oss testa olika klänningar för att ge honom lite inspiration.
Och medan vi gick där och testade och visade upp, pratade vi seriöst alla tjejer.
Det blev många tårar och kramar. Och jag glömmer aldrig den svarta paljett glittrande klänningen. Den var så enormt fin.
Men minst av allt glömmer jag aldrig denna drömmen, som fick mig att känna mig så enormt behövd och speciell. Och ihågkommen. Tyckte nog att detta var min livs bästa dröm.

Uppvaknandet blev tårfylld och med en utav kuddarna i min famn i en stor kram.
Tro aldrig att jag han glömt någon utav er, hur liten nu ens er karaktär varit för mig.
Jag kommer fortfarande ihåg att jag egentligen skulle haft Danny som fadder, men som bytte med David senare. Och mitt fadderbarn var Hanna Asp, hon som stog i ett hörn och var hur döt som helst.

"De vackraste barnen är de tystaste."
Så sant.

Skånefolk - Jag älskar er. <3