Run, Hide and Seek

En kväll ute på gatorna såg jag hur två män i 25årsåldern dödade en flicka som de haft i en liten hundbur. De märkte att jag stod runt hörnet då de sprang efter mig båda två. De tog varsitt håll runt byggnaden och jag sprang in genom en av husets portar och ställde mig i hissen som inte funkade. Dörren var seg och stängdes sakta, sakta. En av männen såg hur dörren sakta stängdes och gick in i byggnaden mot hissen där jag sattit mig på huk och väntade på hur hans ansikte skulle visas.
När han var precis utanför och skulle precis dra upp dörren, flög hissen uppåt och jag stod chockad kvar även när dörren öppnades på fjärde våningen. Jag rörde mig först när jag insåg att de var påväg upp i trappan och jag hörde deras ekon. Jag sprang runt och försökte hitta en flyktväg neråt men enda vägen ner var hissen eller trappan. Jag sträckte in armen och tryckte på högsta våningen och gick sedan och gömde mig i en hög av flyttkartonger. Jag hörde hur de sprang uppåt i trappan och när de sprungit förbi, smög jag neråt i trappan.
När jag var i trappan till den nedersta våningen hörde jag även röster där. Jag smög de sista stegen och kollade var det var får några. De tre männen såg brottsliga ut, som de andra två som sprungit efter mig tidigare. Så jag tog inga chanser utan försökte smyga mig ut istället för att söka hjälp hos dem, vilket var bra gjort av mig. De märkte att det var någon som gick mot porten och de sprang dit så jag inte han komma ut. Då gömde jag mig inne på en toalett, där den ena såg mig men vände ryggen mot och frågade den andra "Vart tog ljudet vägen?" och den andra snubben svarade "Vet väl för fan inte jag! Skynda dig att hitta det, så får du kanske mat du med ikväll." Den första killen vände sig då mot mig och öppnade toalettdörren helt. "BRA JOBBAT!" Skrek då den andre. De knöt ihop mina armar bakom ryggen och satte en tygpåse runt huvudet på mig och skrek sedan på de andra männen som tidigare sprungit efter mig.
Jag vaknade upp på en gård mitt ute i ingenstanns. Jag blev misshandlad dagligen, fick städa, göra mat, tvätta deras kläder och se till att det var varmt i huset. På nätterna fick jag sova direkt på golvet i en liten lekstuga med en liten bebisfilt över mig. Inte ens en kudde fick jag ha och ingen värme var det därinne.
Någon dag i veckan tog banditerna hem en ny flicka som de misshandlade och sedan dödade. Dessa dagar blev oftast inte jag misshandlad, utan bara dem.
De var ca 15pers som bodde i huset och alla var lika onda, så jag hade ingen chans att fly. Min enda chans var en kille som fattat tycke om mig, han kallades för Klumpen. Han ville hjälpa mig fly utan att han själv blev påkommen.
En dag hände det. De skulle döda mig i lekstugan, binda fast mig därinne och tända eld. Så på natten gick Klumpen och lossade mig och stack sedan in igen la in en av flickorna i lekstugan och sa åt henne att sova där. Jag flydde under natten och på morgonen därefter var jag vilse i skogen, där jag sedan vaknade upp och låg i min säng och frös.
"Godmorgon. Sovit gott?"

AB vs. AB

Jag befann mig i en riktig fight, hon med en glasflaska och jag med mina händer. Hon slog med flaskan mot min axel så att hon tappade taget, då jag såg min chans. Jag tog tag runt hennes hals och tryckte bara hårdare och hårdare, och när jag släppte föll hon livlös ner i kistan. Jag vet inte varför, om vad som hade hänt eller någonting, bara att jag hade tagit hennes liv och att hon nu låg där, i kistan, redo för begravning.
Alicia, en tjej som flyttat från Malmö och till den by där min förra skola låg när vi börjat 4:an. Jag vet att det kanske är en märklig dröm och att hon i drömmen kanske förtjänat det. Men varifrån denna dröm kommer? Det vet jag inte.

Tygbit goes Kärlek

Det var ett rosa sidentyg som flög ut genom fönstret och ner på marken precis framför mig. Jag tog upp tygbiten och gick och knackade på för att lämna tillbaka det till dess rätta ägare.
Jag blev chockad när jag förstod vem som stog i dörren. Den här personen hade tårar i ögonen och flög mot mig och kramade om mig en lång stund, medan hans snyftningar sakta minskade och mer behärskade. Han tog min hand och drog in mig i huset, tog tygbiten från mina händer och la det på en köksstol när vi kom in i köket. Han bad mig att ha tygbiten på ryggstödet och att jag skulle eller snarare var tvungen att sitta på den stolen.
Han svepte runt i köket och plötsligt tutade en bil utanför. Han bad mig ta tygbiten med mig och ha den som ögonbindel tills vi kom fram.
Vi satte oss i baksätet och bilen började köra. Han tog tygbiten och knöt för mina ögon och under hela resan låg jag i hans knä.
Jag var fortfarande chockad över att det verkligen var HAN som gjort allt detta, helt udda... Trodde INTE att han var sån här...
Allt var svart och tyst som att jag inte drömde längre, men sen helt plötsligt satt jag inne på en riktigt fin restaurang och han satt framför och vi åt någon.. konstig mat? När vi ätit upp och väntade på desserten så ställde han sig på knä bredvid mig och jag trodde han skulle fria!? Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, då han tog fram en liten ask, och öppnade den... "hade vi varit äldre hade det varit en förlovningsring, men jag vill visa hur mycket jag älskar dig och vad du betyder för mig. Älskar du mig?"
Jag visste inte vad som hände och jag ville bara vakna. Allt kändes så verkligt.. Den dag det verkligen händer kommer jag nypa mig själv och hoppas på att jag vaknar.
Plötsligt så stog han bakom mig och knäppte fast smycket han haft i asken. Ett vackert guldhjärta hängde nu runt min hals och jag hade blivit helt stum. Bara glodde på det. Han tog sina händer och vred mig 180grader så att jag nu stod ansikte mot ansikte med honom. Han drog då upp sina händer mot mitt ansikte som han tog mellan sina händer och precis då han slöt sina ögon så blev det svart och jag blev evigt tacksam för att jag blev väckt av mina småsyskon FÖR EN GÅNGS SKULL.

Nu har jag försökt skriva några sista rader men jag trycker bara på backspace... inget blir bra, så jag skiter i det!
Kan skriva däremot att det var extremt gulligt iaf ^^
Puss på drömmen :)<3

Hon blandade korten, igen, igen och igen. hon bara satt där, på parkbänken och blandade sina lila spelkort. Om och om igen.
Och jag bara satt där, på gräset. Tittade på henne. När jag väl blev störd av att en kille, runt 16-18 år, tog min hand och började dansa med mig. Stället vi stod på höjdes upp, lampor och väggar lyftes upp ur marken. Träden runt omkring mig blev till pelare och musik började spelas ... mörker. Skrik. Allt förändrades. Från perfekt, till mardröm. Golvet rasade i bitar och när jag väl föll igenom golvet... Hon bara satt där bred vid en exakt likadan kvinna, blandade sina kortlekar. På parkbänken, bara några 20 meter framför mig. Lugnt och stilla som att ingenting hade hänt.
En annan kvinna gick förbi mig, ramlade nästan över mina fötter, då hon tappade sin kortlek över mig och skrattade ett extremt läskigt skratt.. Då jag vaknade och klockan var halv sex på kvällen... helt förvirrad. Vad hade jag drömt om det för? LÄSKIGT.

Drömkärlek

Gå igenom en gigantisk trädgård, ett övergivet hus och sen genom skogen utanför. Hela familjen var med, gick precis efter mig. Grejen var den att det var ett gäng killar som skulle skydda huset och få människor att bli rädda och gå tillbaka, skrikandes. Men de misslyckades. Jag gick på, sjungades på glada låtar och jag dansade några småsteg ibland så att de små tänkte på någonting annat än de som skrämdes. Vi var tvungna att gå här över, annars skulle vi alla bli offer på jorden, som snart skulle förstöras.
Jag skriver inte hela drömmen för att den är bara dryg. Däremot berättar jag om slutet, då vi gick runt om huset och en kille kom springandes mot mig, precis efter att jag gått vilse och gått ifrån femilijen. "Spring!" skrek han, tog min hand och sprang in i en trädunge. Kände igen honom, men vart vet jag naturligtvis inte.. mörk/gyllenbruna ögon, brunt hår, snygg som fan och runt 5 cm längre än mig. Han tryckte ner mig på marken men släppte inte min hand. Vi satt där tysta i några minuter medan han tryckte min hand i hans.
Jag såg ingenting om vad som hände därute, jag bara satt där och tittade på honom, då han plötsligt hoppade till och sjönk ihop framför mig och satte sig i mitt knä. "försent." var de enda han sa. "min familj..?" började jag, och han avslutade "alla borta. Bara din mamma och en syster kvar." Jag försökte rycka bort min hand men han höll fast. "Jag måste ju rädda dem!" sa jag högre än väntat. Han ställde sig då upp, drog upp mig på fötter och kramade om mig. Vi stog där länge, och jag hörde hans hjärta slå både fort och hårt. Efter en stund tog han min hand igen och hjälpte mig ut ur trädungen. Vi gick då hand i hand mot skogen, där Anna och Mamma hade gått in bara några minuter innan oss. Vi pratade och hade kul. Jag kände igen hans röst, men brydde mig inte om att fråga.
När vi tillslut kom fram till en vacker gräsplätt med rosor och en liten damm, solen som sken genom trädbladen och lyste upp hela platsen gjorde det inte fulare precis. Han släppte då min hand, gick fram och plockade en ros, gick tillbaka och pussade mig på pannan och gav mig rosen. Jag kände hur allting snurrade och jag kunde knappt stå. Han tog min hand och sa åt mig att aldrig lämna honom, han lovade mig att vi aldrig skulle tappa kontakten när jag åkte mot säkerhet. Jag förstod inte vad han menade förrän vi gått genom hela skogen och var vid sjön, där räddningen som jag var ute efter först, stod i hamn. En stor gigantisk båt som stod där och väntade, och när jag såg min mamma och min syster gå på bryggan mot båten skrikandes att jag skulle skynda mig kände jag klumpen i magen.
Jag vände mig om och där stod en blond och blåögd kille, "förlåt..." sa han när han såg min chockade min. "Jag är samma människa. Men gå på båten nu." Han såg mig rakt in i ögonen. Min mamma kom då ner och ställde sig bredvid mig och viskade "stanna här" sa hon bara kramade om mig och sa hejdå.
Mörker och nästa gång det blev ljust och jag började drömma igen stog jag bredvid honom framför en präst, på gräsplätten med fyra personer bakom oss. Han vände sig mot mig och såg mig djupt in i ögonen, jag kände den härliga känslan i magen och han kysste mig.

Den härligaste drömmen på länge! Och jag har kortat ner den så ni förstår nog hur lång den är EGENTLIGEN.. AAH!
härligt med bra magkänslor :)

Byta kropp.

En svart labrador med ett rött halsband stod i valvet(1 på bilden), skräckslaget stirrade hon på mig med svansen mellan benen då jag plötsligt bytade kropp till hundens. Jag såg på mannen som stod och hånflinade mot mig, ett steg närmre och ännu ett mot mig. Bakom mig hörde jag en kvinnoröst som skrek till och stannade några meter bakom mig.
Jag är inte dum, jag hörde ju hur hon försökte smyga sig på mig bakifrån. Mannen tog fortfarande steg efter steg mot mig och jag försökte komma med en plan.
En smäll mot min fot fick mig att hoppa till och tog flykten i akt. Jag kände hur foten dunkade, trodde jag skulle dö. Tantan krossade foten på mig!
Jag sprang runt gubben och igenom den största svängdörren där jag märkte att det var vatten där så jag sprang till vänster och ställde mig mot gubben och tanten, morrade och reste ragg. Gubben tog då upp en kniv som han gömt bakom ryggen, då jag tog ett djupt andetag och hoppade ner i vattnet och simmade neråt.
Allt var så vackert, helt underbart fantastiskt! Vattnet var klart och ljusblått, på botten såg man krabbor och snäckor, vackra fiskar simmade runt mig och när jag tittade till höger (mot 2:an) såg jag att det blev ljusare, något som lyste upp vattnet. Då allt blev svart ett snabbt ögonblick och plötsligt var i tantans kropp. Jag tittade ner i vattnet och såg ingenting, helt svart.
Jag hörde en morrning bakom mig, vid dörren, där en likadan svart hund nu stod och morrade åt mig. Fasst denna hunden hade inget halsband på sig, och dess ögon var mycket mer mordiska. Hunden hoppade på mig och på ett ögonblick var jag i hundens kropp. Kvinnan som nu låg i vattnet, kämpade för sitt liv för att inte drunkna. Gubben stog bredvid mig och skrattade åt henne, då jag blev förbannad, och bet tag i gubbens ben och slet bort en blodig del av den. Direkt efteråt kastade jag mig i vattnet för att rädda kvinnan som nu börjat sjunka.
Jag tog tag i hennes kläder och drog upp henne över ytan. Hon hostade till och hade förmodligen ganska svårt att andas just då. Jag simmade med hennes kläder i munnen någon meter då hon skrek allt vad hon bara kunde och så var jag plöstligt i hennes kropp igen. Jag såg hur gubben var på väg att kasta kniven han höll i handen.
Jag såg hur kniven flög i en väldig fart mot oss, och jag såg hur hunden tappade allt och börjde sjunka.
Jag var åter igen i hundens kropp och jag kunde inte röra mig, vattnet var rött omkring mig och jag såg återigen det vackra vattnet. Jag såg mig omkring och det sista jag såg var ett enormt korallrev med exotiska fiskar simmande omkring mig.
Jag stog i valvet (1) och tittade ut mot det dramatiska som nyss hänt. En tjej stog bakom mig, tog med handen mot mitt halft hängande öra. Jag gick då ut mot kvinnan som försökte ta sig upp på bryggan, la min tass på kanten så hon skulle ta tag i den. Gubben stog lite längre bort och tittade mot oss.
När kvinnan väl satt vid kanten av bryggan, började han gå mot oss. Han tog kvinnan i handen och hjälpte henne upp. Han tittade inte på mig alls. Och när han försökte hjälpa kvinnan in så gick de förbi mig, och när jag var precis bredvid mannen så gav han mig en hastig blick och knuffade ut mig över kanten. Kvinnan slog till mannen med den lilla kraft hon hade kvar så han också ramlade över kanten och hon själv ramlade ner som en hög på marken.
Gubben låg i vattnet och jag låg bara någon meter bort.
När tjejen som tidigare strykit mig över örat kommit ut och hjälp kvinnan in och dem desutom försvunnit in genom en av dörrarna, så flög gubben upp över ytan och upp på bryggan. Så tog han upp mig ur vattnet och bar bort mig lägst bort på bryggan (2:an). Där tjejen snart kom ut och satt och strök mitt öra. Kvinnan satt på en stol i en stor, fluffig filt. Gubben satt och glodde ut över vattnet och såg allmänt fundersam ut. "Hoppa i." viskade han. "Nu". Flickan kramade mig hårt men sa ingenting. Gubben tog tag i hennes axel och flickan släppte taget om mig. "Hoppa" sa han igen och jag fick en hemsk blick av honom. Jag tog ett steg bakåt och precis när gubben reste sig upp, sprang jag ut genom den närmaste dörren, med gubben direkt efter. Jag sprang runt byggnaden och när jag kom till valvet igen (1:an) kom en tjej rusandes förbi. En mordisk blick fick mig att se mig om där gubben nu sprang mot mig. Jag fortsatte springa mot den dörren längst bort (till höger) och hoppade ner i vattnet. Jag simmade då mot de andra som jag trodde var på min sida men nej. "STICK!" "BORT!" skrek dem åt mig. Och jag simmade neråt och tog mig en sista blick i vattnet. Nu skulle jag också försvinna i vattnet. Och precis innan jag skulle se mot underscenen så blev det svart och jag flöt upp mot land. Tjejen drog upp mig på land och kramade om mig. Jag flög upp på benen sprang ännu ett varv runt byggnaden och skrämd av gubben som stått bakom ett hörn, så hoppade jag i vattnet igen och försökte andas därunder. Villket inte gav ett så bra resultat, jag såg korallreven komma närmare och när jag väl var på botten så kunde jag se alla hundkroppar svepa runt i vatten strömmarna. De såg på mig, stora svarta ögon och SNAP! jag var i en annan hunds kropp. Jag satt bakom tjejen och utan att ens fundera över saken så hoppade jag i vattnet, skrek på hunden jag var precis innan, som tittade upp på mig och sen försvann allt i hennes kropp. Hon sjönk neråt och med en duns låg hon ner på bottnen. Alla fiskar som blivit skrämda av henne simmade nu tillbaka till där dem tidigare var, precis över henne simmade ett tiotal fiskar tillsammans med mig som nu var en fisk.
Allt var tyst och härligt, vackra korallrev fullt med maneter, krabbor snäckor och massor av olika fiskar. Här ville jag stanna.

Skuggan

Han var överallt jag tittade. Jag visste inte vem, men att han var där. Jag såg honom lite här & där. Jag kom närmre honom hela tiden, han var där, synligt, bara mer och mer. Tillslut gick vi hand i hand mot skolan, vem? Det vet jag inte. En svart skugga bara.
Vi gick vid cyklarna då han plötsligt drog mig våldsamt mot barackerna och ner i en källare. Han kastade ner mig för trappan och slängde kraftigt igen dörren efter sig.
Var han här nere eller bara lämnat mig?
Jag sökte mig till en vägg, men det fanns ingen. Bara en evighet.
Då kom han fram till mig, tog upp mig och la mig över sin axel, satte ner mig på en stol för att sedan binda mina händer och fötter runt stolen.
Han slog till mig, skrek på mig, slog mig igen och spottade på marken bredvid mig. Välte stolen jag satt på och sparkade mig i magen. Och igen, och igen. Han tog upp mig igen och hukade sig framför mig. Slog mig på magen tre eller fyra gånger om, då jag slutade andas för ett tag. Han bara skrek på mig. Jag kippade efter andan medan han mumlade någonting och slog till stolen så den vältes igen. Han slungade då sin hand som en hammare i luften för att sedan möta min mage med den.
Tystnad. Han bara försvann. Jag låg orörlig på marken. Arg, frustrerad, chockad.
Från ingenstanns kom han igen och tog bort repen och lyfte upp mig i sin famn och upp för källartrappan. Han bara släppte mig. Och de flesta smällarna fick jag i magen sen låg jag orörlig i tystnaden igen.
PANG! Ett skott genom mig mage. Jag skrek, rullade ihop och tryckte på min mage.

Jag vaknade av att jag själv skrek, med extrema smärtor i magen. Klockan var ungefär 4 och jag hade så ont att jag bara ville skrika. Skära bort magen. Vad som helst.
Jag gick upp till slut och drack och gick på toa. Hjälpte liten stund bara. Men jag kunde inte somna om förrän någon/några timmar efter.. Och direkt efter att jag väl somnat så blev jag väckt av mamma, med samma smärta i magen som innan. FAN vad jag blev sur. "Jasså? Är detta ett nytt sätt att slippa skolan eller?" frågade hon mig. DÅ blev jag ännu argare och sa något i form som "ÄR DU SERIÖS?! JAG HAR SJUKT JÄVLA ONT I MAGEN, UNGEFÄR som att någon nyss skjutit mig i magen eller kört en påle genom mig mage..." .

Den dagen var jag inte heller i skolan så klart. Då jag också missade konsär övningen ... IGEN ... -.-''

Pappa.

Gräset i nacken, stjärnorna ovanför mig och en måne lysande på mig mellan kvistarna och grenarna mellan den gamla björken.
Jag låg ner mitt på gräsmattan i vårt gamla hus i skåne. Tittade upp mot stjärnorna och grät. Satte mig upp och tittade bakåt, såg det vita huset, det röda taket. Såg altandörren stå på glänt.
Jag ställde mig upp och gick mot dörren, när jag kom in hade jag baren på min vänstra sida och den blå soffan på min högra. Gick runt och ut i hallen, allt såg ut precis som vanligt. Ut i köket där Toppas låg och sov på en av stolarna som vanligt.
Jag gick upp för trappan där pappa satt och åt sina nötter som han brukade göra. Mamma satt och broderade och Caroline satt två meter från TV:n med Madelaine bredvid sig som somnat på golvet.
Jag gick och satte mig bredvid pappa som la sin hand på mitt huvud, ruskade om det och skrattade.
Jag var så lycklig. Jag satte mig lutandes mot hans arm och grät, tog tag om hans arm och han tog ett grepp om mig, gungade mig som när jag var liten. Och tårarna bara föll. Gjorde hans tröjärm helt blöt.
Han tog då upp mig i hans knä och jag kurade ihop mig, grät.
Allt försvann. Jag vaknade gråtandes och kunde inte somna om.
Fortsatte gråta någon timme, tills jag grät mig till sömns.

Pappa. Jag älskar dig - kommer alltid att göra.
Saknaden är enorm.
Jag förstår fortfarande inte varför.
But - We don't say goodbye - immortality.
Your'e here. Jag vet att du finns här hos mig - hela tiden.
-jagälskardig-

Vaken i en Dröm.

Jag hade somnat med Toppas bredvid mig kom jag ihåg när jag tittade runt i det blåa rummet, så jag kände efter om han låg kvar, och jag klappade han lite försiktigt över hans svans utan att ens titta på honom.
Solen sken in i rummet och andra tanken var att jag hade sovit bort de sista veckorna med snö, för det kändes som sommar när jag hörde fåglar utanför fönstret och massa skratt från mina småsyskon.
Jag satte mig upp, och tittade på Toppas, för att vakna till lite grann.
Han rörde sig inte, han bara låg där. Helt stilla. Jag klappade honom från huvudet och längs med hans ryggrad, men han var aldeles kall och stilla.
Jag greps av panik.
Jag tog upp honom i min famn och kollade om han andades.
Nej.
Jag steg upp med Toppas i min famn och gick in till min mamma.
- Toppas är död. sa jag till henne där hon satt med ryggen mot mig.
- Jasså? sa hon nonchalant då jag såg att hennes täcke var rött.
Jag gick ett steg närmre för att se tydligare.
- Det är Zorro med. sa hon.
Jag gick då fram till henne och tittade på Zorro. Men Zorro var inte död. Han låg och tuggade på ett ben bara.
- Mamma är du blind eller? Han är inte död. Toppas är det däremot. Vad ska jag göra? Frågade jag henne med gråt i halsen.
- Inte än. sa hon bara sen gick hon ut från rummet.
Jag försökte få liv i Toppas utan resultat, så jag la ner honom bredvid Zorro, klappade Zorro på huvudet och sen på Toppas huvud.
Zorro la sig då ner och började hosta och gnäll samtidigt som han skällde till och ylade. I samma sekunde började Toppas spinna och ställde sig upp och hoppade ner från sängen och försvann ut i vardagsrummet.
Jag bara satt där och glodde. Jag förstod ingenting.
Jag ställde mig upp och tittade efter honom, för att sedan försöka lugna ner Zorro som fortsatte yla och gnälla.
- Zorro. Var tyst! sa jag lite strängt till honom medan jag strök med min hand på hans huvud.
Han tystnade och jag gick därifrån och gjorde mig iordning inför skolan.

När jag kom till skolan och hade gått in genom de två första dörrarna såg jag att någon hängde ner från ovanvåningen. Ner från räcket.
Jag såg inte vad det var först. Men sen såg jag.
Han hängde där. Blek. Död.

- Angelica? Upp o Hoppa med dig.
- Men jag har ju sovmorgon, jag börjar halv tio.
- Jaha, okej, förlåt för jag väckte dig lite tidigt då.
- Gör verkligen ingenting! Jag ville inte se mer utav den drömmen.. Sa jag och mamma gick ut ur rummet med ett "Jaha, vad bra".

Ett bröllop utan ett Kristet Kors.

Bröllopsorgelsmusiken satte igång. Jag gick bakom någon vitklädd bröllopsbrud och en svartklädd man. Jag ställde mig bland de andra två tärnorna, och vände mig mot brudparet.
Jag såg min mamma titta på mig med ett rädslet leende, som om hon ville skrika efter hjälp och springa därifrån.

- Och du kan nu få kyssa bruden. sa prästen och försvann bakom altaret.
Tärnorna försvann också i samma veva, men jag bara stod där och glodde.
En vampyrliknande Roger tog min mamma och kysste henne på munnen och sen ner på halsen. Han luktade i runt hennes hals, och sekunden efter bet han tag vid hennes halspulsåder och blodet rann nerför hennes vita bröllopsklänning medan hon skrek.
Jag vände mig om och plötsligt var jag omringad och hundratals omänskliga män, killar och pojkar.
De bara stod där och stirrade rakt in i mina ögon. Och de gick närmre. Och närmre.
- Ta min hand och tänk på hem. Sa en blond kille till mig.
Innan vi försvann i en evighet på ett ljust och vackert ställe så tittade han ner i marken.
- Lova mig en sak.
Jag bara tittade på honom.
- Titta aldrig på mitt ansikte och bli inte förälskad i mig.

- Angelica, du måste gå upp nu. Du ska till gula skolan med niorna.
- Jag ÄR vaken. Och jag kan ändå inte dansa med min fot.
- Bara upp nu, var med och kolla på vad dom gör åtminstone.

Och en balladlektion på det.

Och de dog.

Sprang runt på bkpn
blev jagad av någon / något
Paus! Freeze!
Alla stilla förutom jag.
Den jagande borta
8b kommer ut från 8d's klassrum
Alla freeze - utom Adam, Christoffer & 3 andra
De såg arga ut.
Jag sprang, de var efter mig.
Ut genom dörren vid No salarna.
Och de var borta.
Runt no sal 1 och till in/utgången vid no sal 2
Där Väntade de vid den dörren.
Adam hoppade på mig och mulade, tryckte ner mig i snön,
de andra kastade mer snö på mig - sen försvann de, och jag o adam brottades i snön.
han knockade mig, det droppade blod, jag blev sur, han blev sur för jag blev sur.
så slog jag till honom för jag blev sur för att han försökte strypa mig.
Snön blev röd.
Adam dog.
Alla andra dog efter att ha kommit springades till platsen.
De låg där,
Då plötsligt hörde jag en röst i mitt huvud säga "skrik, SKRIK!"
Jag skrek "FITT...aa..!"
Jag vände mig om och gick in där John stog och log mot två utländska tjejer som stog och slogs med träpålar.
Jag ställde mig och tittade på tills den ena tjejen fick huvudet avslaget ?!
John skrattade och gick sedan där ifrån.
Jag blev bara rädd och sprang tills allt blev svart.

Jag vaknade vid klockan 8.30 och mådde så enormt illa.
Det var äckligt!
Alltihopa.
Jag låg kvar en stund, med gick sen upp och fixade mig inför skolan...

Upptäckt

Helena Bergström (sångerskan i Livet är en Schlager/ aldrig ska jag sluta älska dig - filmen) hade samlat ihop en gäng äventyrare som skulle ut och utforska en fors.
Jag var en utav de 20 personerna hon hade samlat in och precis innan jag och min man skulle ge oss av från vår lägenhet på svedalabadet kom vår granne ut och sa "det kommer bli krig om ni sticker!"
Men vi ignorerade det och stack till gruppen som stod och väntade på oss.

Vi gick runt den gamla bron i lessebo, längs ån/bäcken och mot ett berg.
Berget rasade då en större man gick på den och vi föll i den arga strömmen och kämpade för att få luft.

När vi kom till slutet av forsen där vi kunde stå upp utan att bli med tvingade i strömmen sa Helena "Det här är ditt fel! Om inte du varit så stor och tjock skulle den aldrig rasat! Vet du ens var vi är nu eller!?"
Paul (som precis blivit utpekad som tjock) tittade ner på sig själv och man såg hur han blev mindre och mindre hela tiden. (inte fysiskt)
Han tittade ner i vattnet och såg ytterst ledsen ut.
"Du är så jävla dum! Du dödade nyss 10personer! Är du inte klok?!" Skrek Helena.

Paul tittade då rakt in i mina ögon. Jag såg hur rödsprängda hans ögon var, och sen började tårarna rinna på honom.
"Paul, vad har du gjort?" sa hon.

Och Paul gav upp.
Föll ner i vattnet och man såg när strömmen ryckte tag i honom och han stretade inte emot, utan flöt på ytan och sedan sjönk han och försvann.

Tystnad.
Oändlig tystnad.

Då ringde en telefon och en mörkare liten pojke tog upp sin mobil och svarade.
"Och du! Din lilla negerfitta! ... " började Helena igen.
"OCH DU! DU KAN BARA HÅLLA KÄFTEN! ALLT DETTA ÄR DITT FEL FRÅN ALLRA FÖRSTA BÖRJAN! JÄVLA ÄCKELKÄRRING. SÅ JÄVLA PATETISK!" Jag hade kokat över. Jag klarade inte av henne längre. Så jag bara skrek. Och hon glodde på mig.
"Älskar du blatten eller?" Sa hon och håvade sig fram till pojken. "Betyder han så mycket för dig att jag ska döda honom?" Hon tog tag i pojkens mobil och kastade den i strömmen. "Ska jag testa?" sa hon kallt och tog tag om hans hals och lyfte upp honom.
Då kastade jag mig över henne i en skum manöver. Tog tag om hennes hals och tryckte tills hon släppte pojken.

Han hostade till, och jag släppte Helenas hals.
Hon såg på mig som ett monster.
Vad skulle jag göra?

Jag band henne med ett rep runt hennes armar, efter att jag bundit fasst alla andra runt deras midjor för att inte någon skulle slitas med i strömmen.
Hon fick gå sist och jag först.
När vi kom fram anmälde vi hennes misstag och polisen kom och hämtade henne.
Sedan begav alla sig hem och jag med min man gjorde det samma.

Det var sant.
Det hade blivit krig under den dagen vi varit borta.
Matkrig.
Alla gick runt med en äcklig stank och gömde maten de höll i sina händer.
"Varsågoda, ni har en dag att kriga klart - en dag att städa." Sa min man till samlingen med bybor.
Och så fortsatte kriget och jag och min man gick hem till vår ombyggda lägenhet.

TC & död

- När går nästa buss? frågade min lillebror. (?)
- Vänta, ska kolla. sa en annan pojkes röst.
Jag gick in i min lillebrors rum, vars namn var Gustav.
Han hade brunt ganska normallångt hår för en pojke, i hans ålder vill säga.
Gyllenbruna ögon som riktigt blänkte mot mig när jag frågade om vart de skulle.
- TC såklart! sa han. Ska inte du med?
- Jo, såklart! svarade jag efter att jag tänkt efter en kort stund.
Jag gick ut ifrån hans rum och bytte kläder.

När jag sedan kom ner i hallen var de redan påklädda.
Mamma med.
- Bussen gick för en kvart sen. Mamma kör oss! sa Gustav glatt.
- Men jag har glömt något. Jag vet inte vad. sa jag eftertänksamt. Men något är det.
Gustav bara suckade och gick ut med mamma och hans kompis efter sig.
Jag brydde mig inte utan bara gick efter dem och stängde dörren efter mig.

När vi var påväg in till Växjö märkte jag en väldigt lustig sak, den saken jag hade glömt...
JAG HADE INGEN BH PÅ MIG?! . . . ?

Så jag och mamma lämnade Gustav och kompisen på TC och sen körde vi i 5 minuter och så plötsligt var vi nere på stan i Trelleborg och letade efter kläder.
Vi hittade fina balklänningar och massor av byxor och linnen och vi gjorde av med riktigt mycket pengar . . .
Sen åkte vi tillbaka på 1 minut och så stod jag i en kilometerlång kö för att få komma in.
Usch.
Jag smög mig fram till min bror och kön blev lite kortare iallafall.

- Näämen HEEEEJ! skrek en röst lite längre fram.
Och plötsligt stod en blond kille i ungefär samma längd o så i min famn och viskade åt mig att gå in bakvägen, jag kände igen rösten, men jag kunde inte riktigt få fram om vem det var.
Han var tydligen en utav vakterna där också eftersom han hade en gul reflex uniform på sig.
Jag gick runt och sedan stod samma vakt där igen och vinkade dit mig.
Precis när jag skulle gå förbi honom och in på discot tog han tag runt min midja och gick in med mig.

Vem var detta? Jag störde mig.

Vi gick i en 20meters lång korridor och in på discot.
Vi dansade tillsammans och så, och när det var dags att gå hem ville han att jag skulle med honom hem.
- Nej, jag måste hem. sa jag.
- Middag då? Vi kan gå o äta? frågade han istället.
Det gick jag med på. Jag log och gick med honom ut ur stället.
Han bjöd på middag och vi hade riktigt trevligt. VEM ÄR DETTA?!
Jag visste vem han var egentligen men det var som att jag hade glömt bort det.
När vi skulle hem fixade han en taxi som skjutsade hem mig.

Rak sträcka och chauffören gasade på.
- Ta det lugnt! Jag har inte bråttom. sa jag till honom.
- Ta det lunt själv jag vet vad jag gör.
Jag såg en väldigt snäv sväng där framme, komma närmre och närmre.
- MEN BROMSA?! skrek jag.
- Du ska dö med mig, ingen annan. sa han.
Ännu en röst jag kände igen.
- Nej?! Snälla inte nu!
- Jag har alltid älskat dig. Du ska ingenstanns. Du ska dö med mig vid din sida.

Svängen var 10meter bort, sen kom ett räcke och en skog, nu ska jag dö.
Allt gick så snabbt, PANGBOM!
Och allt blev svart.

- ANGEELICA, är du vaken?
- Har hon vaknat?
Ja det hade jag.

udda IDROTT!

- SAMLING!
Patrik, idrottsläraren på v.Ingelstad skrek för full hals och en grupp samlades snabbt runt honom.
- Idag ska vi ha en lite anorlunda sorts av hinderbana. sa han och tittade runt i gruppen.
Han pratade om hur man gjorde i vilken ording och så. Sen visade han.
Han började vid några plintar, hoppade över dem, och sprang till häcklöpningen, han mer eller midre flög över allihopa. Sen kom den två längder med små, tunna madrasser. Där skulle man göra olika konster så som slå volt, kullerbytta, hjula, flickflack o.s.v.
Sen fick vi börja.

Jag sprang i en liten grupp med Nellie (fr.småland) och Rebecka, ida, sara & Cecilia (fr.skåne).
Vi gjorde precis som han sagt.

Efter ett tredje varv, försvann olika personer, fram tills det bara var jag kvar.
Men jag fortsatte springa.
Jag fortsatte för att jag inte kände mig trött. Det var en enormt härlig känsla.
**Jag har två hål i mitt hjärta som jag föddes med, villket betyder att mitt hjärta inte klarar av så mycket press. Alltså - jag kan inte idrotta utan att hyperventilera och bli röd och i värsta fall kollapsa.**
Därför kände jag mig så enormt fri. Jag blev aldrig trött. Jag brydde mig inte om alla de som försvann, utan jag bara sprang.

På det sjunde varvet efter att jag hoppat över häckarna började madrasserna röra på sig, och när jag sprang över den andra såg jag några huvuden sticka upp under madrasserna, alla tre i slutet.

- SPRING! SPRING FORTARE! FOOORTAAREE! Skrek Tina (surtants id-lärare småland) bakom mig.
Hon stog och flinade mot mig, och jag tittade ner på Kevin M(skåne) som låg under den sista madrassen o gömde sig. Ja, gömde sig för Tina.
- Förlåt. Sa Kevin och såg ledset på mig.
- SPRING! skrek Tina precis bakom mig.
Så jag sprang, sprang och sprang.

Dea kom sen in ifrån id-lärarnas omklädningsrum och skrek på tina där hon stog och flinade mot mig medan jag sprang.
Tina vände sig om och i samma ögonblick drog Gusten (?!)(skåne) och Kevin under mig under madrassen, sedan öppnade dem en lucka under madrassen och vi föll ner i ett underbart ljus.
Vi såg marken komma närmre och jag väntade på min död. Då drog Kevin tag i mig och när vi kraschade ner på marken landade jag på honom och Kevin på Gusten.

Jag reste mig upp för att sen kunna hjälpa Kevin att resa sig.
När han stog upp skrek han till och frågade Gusten om hur han mådde.
Han svarade inte utan tittade på oss med sina döda ögon...

Nästan

Inatt var jag RIKTIGT nära på att klara det.
Som de flesta som träffar mig dagligt har kanske märkt att det står "Drömma" i min hand.
Jag försöker styra mina drömmar, för att slippa mina äckliga drömmar, inte så lätt precis.

Jag vaknade upp som bebis i en barnvagn, jag såg mamma framför mig, så som hon såg ut innan.
Hon plockade upp mig och la mig ner i gräset, sen gick hon.
Jag trodde att hon skulle komma tillbaka men det gjorde hon inte.
Jag skrek och skrek men det enda som hände var att solen gick ner och det blev mörkt. Då var jag så nära, jag tog upp min hand och tittade på ordet som stog där, "sova" (?)
Jag förstog, det var min dröm.
Jag kunde göra vad jag ville, men precis då kom pappa.
Han tog upp min, och höll om mig, tröstade mig.
Sen bar han hem mig och la mig ner i min säng. Han tittade på mig med en konstig blick, en ledsen men ändå glad sådan.
Sen tog han ut ett litet paket ur sin jackficka, en vit, röd och guldig.
Han gav den till mig och jag öppnade, och precis när jag öppnade locket försvann allting. Allt var svart.
Jag såg pappa tittandes ner på mig, och bredvid honom stog mamma och log elakt.
Jag fick panik.

Jag vaknade med tårar i ögonen. Jag fortsatte gråta och kunde inte sluta.
Tårarna bara rann och rann.
Jag gick upp och tittade på mig själv i speglen, tvättade av mig och gick ner för att ta någonting att dricka.
Sen gick jag upp och somnade igen.

Men när jag väl somnat drömde jag en liknande dröm. Och på morgonen därpå vaknade jag gråtandes igen.

Byta Band

Jag satt på en bänk på en vanlig scen för olika musikband. Bredvid mig på en decimeter högre bänk satt hela bandet My Chemical Romance.
De såg helt slut ut och typ... nerdrogade eller något.
Gerard Way (sångaren, för er som inte vet) pratade med mig och frågade när det skulle börja. (på engelska)
"Jag vet inte, när som. Varför pratar du med mig ens?" svarade jag (på engelska) som om vi var värsta ovänner.
Och såklart tittade han bort och sket i att svara.
"Gerard Gay, passar dig bättre." Sa jag tyst till honom precis så att han hörde men han bara suckade och tog en klunk ur en brun glasflaska som han sedan slickade på och kastade ut i publiken. (?)

Efter någon minut gick programledaren rakt över hela scenen och fram till mig.
"Du som inte gör någon nytta, var programledare med mig, jag hinner inte byta kläder mellan låtarna annars. Plus att du får bra betalt." Sa han till mig och blinkade mot mig.
Och jag tvivlade inte. Visst kunde jag det! Jag ställde mig upp för att gå till omklädningsrummen för att byta om, och just då kände jag en hand på min axel, som höll mig fasst.

Jag vände mig om och tittade om vad "Gerard Gay" ville mig, men där stog nu Pontus Hjelm(Gitarrist och sångare) stirrande rakt in i mina ögon, och jag ville bara skrika!
Hela Dead By April bandet stog där och stirrade på mig.
"Du behöver inte byta om, du ser underbar ut redan, ut på scen och presentera nästa band nu." sa han och pussade mig på pannan.

Jag var helt chockad. Helt...

Jag gick ut på scen och presenterade Tokio Hotel, och snart därefter började deras föreställning.
Och minuten efter blev de utbuade och avslängda från scenen. (?)
Och så såg de mig och snacket började...
"Hallo? Angelica?" skrek basisten Georg
"Eh, ja?"
"Du Arsch hast er verbrockt!"
"ICH?! Du bist Vielleicht ein warmduscher!"
"Warum?" sa han sedan ledsamt och Gustav (trummare) tog vid.
"Das ist ja echt galaktisch!" sa Gustav.
"Was?" sa jag.
"Nein. Das kickt voll rein!" sa Tom därefter. (?)
"Du hast ihm ziemlich in die Eier getreten!" skrek Gustav till mig.
--Nu hängde jag knappt med om vad dom sa, men detta är ungefär--
"Entschuldigen Sie!" Sa han riiktigt argt.
"Der sack kan einpacken!" skrek jag till honom.
Han tittade då ner skamset.
"He mann! Verpiss dich." sa jag till slut och Gustav och Georg gick, men inte Tom eller Bill.
De kramade mig, ursäktade och gick.
*Stackarna*

(Svenska)
"Hallå, Angelica?" sa Georg (bassist)
"Eh, ja?"
"Nu har du sabbat det!"
"JAG?! Bara för att du är en mes!"
"Varför det?" sa han ledsamt och Gustav (trummare) tog vid.
"Det där var ju smart!" sa han.
"Vaddå?" sa jag.
"Nej, det är ju helhäftigt!" Sa Tom därefter. (?)
"Nu har du verkligen sårat honom." skrek Gustav till mig."
**Detta var då ungefär vad vi sa**
"Säg förlåt!" sa han riiktigt argt!
"Det kan den djävlen glömma!" skrek jag tillbaka.
Då tittade han skamset ner.
"Men hey! Stick nu!" sa jag till slut och Gustav och Georg gick, men inte Tom eller Bill.
De kramade mig, ursäktade och gick.
*Stackarna*
Jag fattar bara inte om varför de blev så sura på mig..?

Därefter gick jag och han andra programledaren fram och presenterade något dansband, som jag aldrig hört talas om, för att sedan gå och sätta mig på bänken igen.

Denna gången hade jag hela Takida bandet bredvid mig. Vi pratade och skrattade och hade hur roligt som helst.

"Nästa på scen, TAKIDA!" skrek programledaren, och bandet rusade ut på scen.
"Eh, skulle du vilja uppträda med någonting? Björn, Gustavsson dårå, han kunde inte komma." Frågade han mig sen.
Som vanligt så tvivlade jag inte en sekund utan kollade igenom lite låtar och liknande.
Sen blev det min tur.

"Nästa ut på scen är en nykomling, som aldrig har stått på scen någonsin, och aldrig uppträtt för någon större publik precis. Miiina DAAAAMER och HERRAR!!! Nästa ut på sceeeen... ANGELICA BEECKER!!" skrek programledaren och vinkade upp mig.

Jag darrade till lite av nervositet, men den skakade jag snabbt av mig medan jag gick upp.
Jag hade en riktigt vacker klänning på mig. Den var kort, vit och glittrade i något konstigt mönster. Den var RIKTIGT snygg!

Jag satte mig vid pianot och spelade en av mina låtar.
En riktigt vacker melodi utspelades och jag började sjunga.
Publiken blev som förlamade och allt var helt fantastiskt. Jag kände en väldigt konstig känsla som fick mig slappna av i hela kroppen, och när jag var klar och hade ställt mig upp för att tacka publiken, fick jag en enorm applåd och folk tjoade och klappade, visslade och skrek.

Snacka om dröm.
Snacka om en dröm som jag vill uppleva.
Snacka om att detta var en dröm värd att minnas.

"Jag kunde inte vakna"

Har funderat länge på om jag ska lägga ut detta eller inte... Men jag har bestämmt mig för att det är en dröm att komma ihåg, så jag bryr mig onte om ni tycker att jag är en psykiskt sjuk människa eller inte.
Tro vad ni vill, det är en dröm - inget mer. (?)

Jag vaknade i en stor vit sal, det liknade den nybyggda(ste) byggnaderna utav de två idrottssalarna (byggnaderna) i V.Ingelstad, min förra skola.
Allt var vitt och de hade byggt en liten disk som jag stog bakom och tog emot massor av olika former och färger på olika paket, från helt främmande människor.
"Grattis Angelica!" sa någon, "Du börjar ju bli vuxen!"
Jag log och tog emot, förstog ingenting, men spelade med.
Jag gick sedan in i ett rum bakom disken med några yngre personer i som skrattade och log mot mig. Vi alla busade med några gigantiska kuddar slogs med dom, skrattade och skämtade.
När alla sen hade tröttnat och somnat gick jag genom ett av omklädningsrummen men blev stoppad av en vinrödhårig tjej som bara stirrade på mig. Redan då bad jag om att få vakna men jag kunde inte. Jag vaknade inte.
Då började ett gömt leende visa sig i tjejens ansikte och frågade mig om var jag bodde. Jag svarade inte utan frågade henne om varför jag inte kunde vakna.
"Fråga inte mig om det. Du får fråga Fredrik Lisselgård, han vet. Och jag tror att det är hans fel med för den delen"
Jag nickade och gick om henne för att sedan gå mot utgången.
Utanför idrottssalen var en stor äng med riktigt färgglada blommor och lent gräs.
Jag fick skjuts av någon hem, men när vi var framme befann jag mig i ett stort färgglatt hem. Jag tyckte det liknade Hannah Montanas garderob, på färgerna då, men själva byggnaden och möbleringen i sig var något helt annat.
Ett högt vitt tak, någon färgglad tapet och sedan någon kastanjebrun färg på golvet. Allt var ljust och positivt, jag kände mig så hoppfull och glad när jag öppnade dörren och steg in.
Jag tittade mig omkring först och se om det bara var jag där eller om det fanns något tecken på att fler bodde där. Men nej, det var nog bara jag, trots att huset var perfekt storlek till en familj på 10 personer.
När jag kom tillbaka till det första rummet jag varit i var det inte tomt på folk längre.
Tjejen som stirrat på mig tidigare på mitt "kalas" satt på en hög stol och små åt på någonting.
Jag gick fram till henne och tilltalade henne som "Du där".
Hon tittade upp och log mot mig.
"Vad menade du innan? Varför kan jag inte vakna? Jag brukar kunne bestämma om när jag ska vakna när jag drömmer. Varför kan jag inte det nu?"
Hon hoppade ner från stolen och satte sig i en fåtölj.
Jag följde efter henne fasst jag satte mig i soffan mittemot istället.
"Du förstår, i ditt verkliga liv, när du sov... Fredrik kom in och gav dig en tablett, den gör att man inte kan vakna upp ur sin dröm. Men han riskerade ditt liv nu också. Om du har tur vaknar du, otur så åker du in på sjukhus och ligger i liknande koma i resten av ditt liv. Men de flesta brukar bli medvetslösa i en vecka eller så, men vaknar sen."
"Du e sjuk. Det går inte." svarade jag.
"Jo, de e det de gör. Det enda man behöver är en tablett och en person som har sin... Lilla vecka, om man säger så..."
"Kul, och hur vaknar jag?" frågade jag och jag kände om hur mycket jag ville vakna.
"Prata med Fredrik."
Nu var jag arg. Om jag sover, och drömmer, hur fan ska jag då kunna prata med honom genom denna sömnen?
"Jasså? HUR DÅ?!"
Tjejen tittade på mig förskräckt men ändrade sig sedan. "Det är ju din dröm. Titta upp i taket."
Jag förstog inte om vad hon menade men jag tittade upp i taket och vaknade upp på något beige ställe. Och framför mig satt Fredrik i en svart datorstol.
"VAD FAN HAR DU GJORT?!" skrek jag.
"inget..."
"VÄCK MIG NU. JAG PRATAR MER MED DIG NÄR OCH OM JAG VAKNAR."
"Mmh... okej."
Jag förstog att jag hade glört honom ledsen, men han behövde det!
"Hur kunde du göra såhär?" Jag lät nu lite mer nedlåtande och depprimerad.
"Jag har forskat på det ett tag, och jag behövde bara någon tjej som haft mens nyligen..."
Ordet "Trevligt" gick runt i mitt huvud och jag kunde inte få stopp på det.
"Och eftersom jag älskar Marie så kan jag ju inte göra det på henne utan tog hennes syster istället. Smart va?"
"Nej" svarade jag surt. "Tror du att hon kommer tycka om när hon får veta att du ligger bakom det om att hennes syster ligger i koma, tror du att hon kommer uppskatta att du dödat mig?"
Nu var jag ännu argare än innan, jag ville bara strypa honom.
"Hmm..."
Såklart har han ju inte tänkt så långt som vanligt.
"Naaaee...." svarade han tillslut.
"Väck mig. Hejdå." Sa jag bestämt och plötsligt satt jag i soffan igen.

Månader passerade och jag hade roligt varje dag. Sol och bad och jag mådde riktigt bra hela tiden.
Under alla dessa dagarna träffade jag många nya kompisar och jag var förälskad i någon lång och riktigt snygg kille.
Jag hade en nya bästa kompisar som hette ida och någon till.
Jag hade inte en enda ovän och jag hade precis börjat "leva" i min dröm.
Då jag en gång satt på stranden med killen och den vinrödhåriga tjejen som varit med mig sen början av drömmen.
Jag satt i mitten och höll om killen, medan rödhåriga tjejen satt och pratade.
Det var skymning och det var jättefint. Vi hade en liten brasa och picnic korg med frukt och massa annan mat.
Då det plötsligt gick upp för mig att jag inte vaknat än.
Då fick jag panik. Jag slog bort killens armar som höll om mig för att kunna ställa mig upp och skrika för att jag skulle vakna.
Tjejen ställde sig sen framför mig och skrek med mig.
Jag tror hon förstog. Jag hade varit fasst i drömmen i ungefär ett år och jag kan säkert ha legat i koma i ett tag nu.
Jag måste vakna.
Nu ställde sig killen upp också och skrek.
Fler och fler personer kom till stranden för att väcka mig då allting plötsligt blev svart.

Jag vaknade väldigt sent idag av att mina småsyskon bråkade och skrek på varandra, det var kaos runt om kring mig, och jag var lättad att jag befann mig där jag somnade. Och inte i en sjukhusbädd, med slangar och pipande maskiner runt mig.

Jag var glad över att ha vaknat - Jag var glad för att mina småsyskon är som dom är. - Jag är glad för att jag haft en sjuk dröm, som förlängt mitt liv med ett år. - och jag är ledsen över att ha lämnat alla mina nya kompisar och min kärlek i en dröm.

Kommer jag nånsin tillbaka?

Skånedröm

Skulle hälsa på gamla klassen, i en ny skola och allt.
De hade fortfarande Karin som lärare, vilket gjorde mig väldigt välkommen dit.
Det enda som hade förändrats med självaklassen var att de hade slått ihop med 96:or. Och jag kunde lägga speciellt märke till Malin, Linnéa och Robin utav 96:orna då.
Jag blev välkommen och så, fick mestadels sitta och titta på när de arbetade fritt och så. Jag fick många blickar, både förvånade, glada och förhoppningsfulla. Efter en stund gick jag ut från klassrummet för att se mig omkring, då jag råkade stöta på några 9:or. Eftersom jag känt dem från tidigare, bad dem mig att följa med, vilket jag också gjorde. Det var bl.a. David N, Cecilia E och resten en massa killar som jag inte kunde uppfatta om vilka de var, även fasst jag kände igen dem.
Vi gick en stund och pratade och hade trevligt o så, ingenting ovanligt alltså, men när jag sedan skulle vända, för att låta dem fortsätta gå, och jag skulle gå tillbaka till klassrummet, så ryckte David tag i mig, tittade mig djupt in i ögonen. Han såg ut som en isskulptur, utan några ansiktsutryck alls... Han gjorde mig illa till mods, för att sedan säga någonting som fick mig att brista totalt. Jag rykte till mig min arm och började springa. Jag hörde minst fyra personer efter mig, och lite längre bort hörde jag Cecilia skrika någonting.
Jag såg en dörr och sprang ut i regnet som härjade, rundade ett hörn och krockade nästan med en kvinna med barnvagn. Jag kunde inte komma förbi alls. Jag såg David och hans kompisar springa lite längre bort, fast de sprang fortfarande mot dörren.
De saktade av allt eftersom de kom närmre dörren, tittade ut ur dörren och frågade kvinnan om hon sett någon blond tjej springa förbi.
Hon tittade på mig frågande och jag artikulerade ett nej, som hon uppfattade och skickade vidare nejet till killarna som sedan tittade på kvinnan ett tag för att sedan vända om och gå, då David plötsligt tar ett kliv ut i regnet medan jag rundade vagnen till dess framsida. Hon började köra upp vagnen till en annan dörr som ledde till någon korridor. Och medan hon körde backade jag långsamt för att inte bli upptäckt.
Killarna gav till sist upp då de såg att kvinnan stängt dörren efter sig.
Jag tackade kvinnan och gav mig sedan av mot klassrummet igen. Där jag stannade den sista stunden innan de skulle sluta.
Efter att alla elever hade gått, gick jag med Karin som pratade glatt med mig, och frågade alla möjliga frågor. Sedan blev Karin och jag till många fler. Jag gick med Robin Olsson på min högra sida och Julia Nilsson på min vänstra. Bakom mig gick Rebecca och resten av alla platser var upptagna av Joakim, Vincent, Ida, Alicia, Sara, Mickan och Karin då förstås.
Vi pratade och de undrade så mycket om mig nu.
Till sist kom vi till ett övergångsställe, där vi stannade upp och väntade på att en buss skulle komma och plocka med sig några av oss som gick här.
Då fick jag en idé om att fixa en liten utflykt för hela klassen och så och att min mamma självklart skulle betala för allt. Och då kom bussen jag skulle med och jag skulle säga hejdå till alla där, och som vanligt sträckta jag mig först till Julia och kramade henne, och sedan över på min andra sida för att...
"Vänta jag tänker inte dansa!" Sa Robin och alla runt om skrattade.
Men han kramade mig tillbaka, och sen skulle jag gå över till Rebecca, som tittade på mig med lessna ögon och sprang sen iväg.
Jag klarade inte det, så jag sprang efter och fick sedan tag på henne och jag sa hejdå.
När jag sedan kom tillbaka hade bussen åkt iväg, och alla tjejer förutom Karin var på andra sidan gatan.
"Förljer du med till stan?" frågade Rebecca sen. Och vad har jag annars att göra?
Jag följde med de till Malmö där vi testade klänningar, stora och snygga sådana med.
Det kom senare en Designer till vårat ställe där vi var och bad oss testa olika klänningar för att ge honom lite inspiration.
Och medan vi gick där och testade och visade upp, pratade vi seriöst alla tjejer.
Det blev många tårar och kramar. Och jag glömmer aldrig den svarta paljett glittrande klänningen. Den var så enormt fin.
Men minst av allt glömmer jag aldrig denna drömmen, som fick mig att känna mig så enormt behövd och speciell. Och ihågkommen. Tyckte nog att detta var min livs bästa dröm.

Uppvaknandet blev tårfylld och med en utav kuddarna i min famn i en stor kram.
Tro aldrig att jag han glömt någon utav er, hur liten nu ens er karaktär varit för mig.
Jag kommer fortfarande ihåg att jag egentligen skulle haft Danny som fadder, men som bytte med David senare. Och mitt fadderbarn var Hanna Asp, hon som stog i ett hörn och var hur döt som helst.

"De vackraste barnen är de tystaste."
Så sant.

Skånefolk - Jag älskar er. <3

Skåne

Tidig morgon hos Ida (Rasmusson)(skåning). Det regnade och vi gick ner till köket för att äta, då jag insåg att Ida hade flyttat, eller bytt hus med Sara (Hederström)(också skåning). Med de låga taket i deras kök, och ljusa väggar vaknade jag till.
De hade också flyttat huset, så nu bodde de där vi brukade hoppa på bussen på morgnarna till skolan, bland annat brukade Rebecca (Larsson), Kevin (Martens) och Sanna (Svensson) gå på bussen där. Och jag befann mig nu i huset precis bredvid. Och granne med Rebecca.

När vi hade ätit klart så frågade Idas pappa om han skulle skjutsa hem oss båda till mig. (Lite långt väl?)
Vi tittade på varandra och sa att vi skulle ta mopederna de hade, för vi skulle skjutsa Cecilia (Ekman)(Barndomsvän eller vad man ska kalla det) och hennes syster Elida.
När vi gick ut i regnet märkte jag att jag inte tagit på mig några skor, men orkade inte bry mig. Jag hade redan ett stort hål i strumpan så att hela min stortå syntes. Jag gick lite före Ida genom en enmeters lång tunnel gjord av tunnt trä.
Jag ramlade i gruset men blev inte blöt, så jag kröp fram de sista metrarna fram till garaget. Och då fick jag sedan skjuts de sista tre metrarna fram till garaget av Idas pappa.
Då tog Ida ut en vit moped som jag backade ut så den stog på rätt håll när vi väl hade tagit ut den andra.
Och när hon släpat ut en rosa liten cykel med vit sadel frågade hon mig om jag ska ta den vita mopeden eller den rosa cykeln.
Och när jag hade hoppat av för att hjälpa henne ut från garaget, såg jag att det inte längre stog en vit och fin moped där. En gammal rostig cykel hade tagit över mopedens plats, som nu var borta.
Ida hoppade sedan på den rostiga cykeln och jag tog den rosa.
Och vi började cykla och när vi skulle svänga så veks styret neråt (?)
När vi kom fram så märkte jag att vi befann oss på Vattlebyväg 21-5... (gamla huset)
Minnen flög genom mitt huvud och medan det så satte vi cyklarna på gaveln mot Olas.
Och medan jag väntade på ida så speglades några tjocka tanter i en bils fönster, och jag vände mig om och kollade igenom fönstret. Där Caroline, Charlotte och Madelaine hade sitt gamla rum.
Vi gick mot dörren och jag kände hur tårarna och minnena kom som en flodvåg över mig.
Jag ville inte längre se. Allt brast för mig.
Då vaknade jag.
Tårarna hade runnit riktigt mycket... Och allt jag grät för var bara ett hus, nej.
Allt var för min barndom. Min uppväxt.